(Prästvigning)
”En bild säger mer än tusen ord.” Det här uttrycket har vi alla hört många gånger. Bilder och symboler lämnar tolkningen åt den som tittar på dem och begrundar dem, och många gånger är det verkligen så att bilderna stannar mycket effektivare i våra tankar än aldrig så eleganta tal och predikningar.
Men vi har också lärt oss att bilder kan ljuga. Bilder kan manipuleras på sätt som gör att den verklighet de målar upp är förljugen eller åtminstone snedvriden. Det går att manipulera bilder så att kända personer visas i situationer där de aldrig varit, eller att personer som var med har raderats bort. Vi skall inte okritiskt tro på alla bilder som sprids på nätet och i media.
Sociala medier har gjort bilden till ett redskap för att presentera sig själv och sitt liv. Vi kan följa med vad folk äter, vart de reser, vem de umgås med, hur de klär sig, vad de gillar. Men det ligger förstås medvetna val bakom vilka bilder som publiceras. Det bilderna visar är det liv som personen ifråga vill visa upp och dela med andra – och gärna få bekräftat genom gillanden och uppskattande kommentarer.
Bilderna visar upp aspekter av livet, men döljer andra. I den ortodoxa fromheten spelar ikoner en viktig roll. Ikonerna är som fönster – därav likheten med det finska ordet ”ikkuna”. Ikonerna öppnar fönster mot den gudomliga verkligheten. De låter oss ana något av hur heligheten kan komma in i vår vardagliga verklighet. Ikonerna öppnar oss för Gud, men de visar aldrig allt. De kan inte göra det, eftersom Gud alltid förblir större och mer outgrundlig än vad våra ord kan fånga.
När Jesus i dagens text växlar mellan bildspråk och klara ord, skall vi inte se det som ett ”antingen-eller”: antingen bilder eller klara ord. Båda behövs, och kommer alltid att behövas, när vi härpå jorden försöker tala om Gud. Lärjungarna tror att Jesus nu har lämnat allt otydligt och mångtydigt bildspråk och övergått till klara ord: ”Lärjungarna sade: ’Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.’”
Men Jesus konstaterar att de snart kommer att överge honom och lämna honom ensam. Det går inte att med viljekraft hålla fast vid vissheten och förståelsen av vem Jesus är och hur Gud handlar. Jesus uppenbarar Gud, men väcker också nya frågor, som vi aldrig blir helt klara över.
Jesus är en ikon för Gud. Jesus öppnar för oss fönster mot Guds verklighet; han låter oss ana hurudan Gud är, men mycket förblir ett mysterium. Så är det ju vanligen också med fönster i ett rum: genom dem kan vi skapa oss en bild av hur världen ser ut utanför, men vi ser aldrig allt. Men vi ser tillräckligt, för att förstå var vi är.
Så är det också med Jesus. Han visar oss tillräckligt av hurudan Gud är: kärleksfull, barmhärtig, förlåtande, men också kämpande för rättvisa och frihet på jorden.
Jesus är en ikon, men inte en idol. Ordet idol kommer från ordet för avgud. En avgud betecknar i Bibeln falska gudar som man kan avbilda genom statyer, som tillbeds och som tänka besitta magiska krafter. En viktig berättelse är det som utspelar sig medan Moses är uppe på berget för att ta emot tavlorna med Guds bud. Folket tröttnar på att vänta, och gör sig i stället en guldkalv, som de tänker tillbe. En osynlig Gud, som man inte får avbilda, känns allt för osäker. Folket vill ha något konkret att vända sig till; något de kan känna på och kontrollera.
Vi kristna har genom århundradena fått kämpa med motsvarande frestelse att göra Jesus till vår idol, till vår egendom, som vi kan kontrollera och ”äga”. Redan de första lärjungarna föll gång på gång för den frestelsen. Dagens text är ett exempel på hur de vill hålla fast Jesus genom att avkräva honom klara och tydliga förklaringar av hur allting riktigt ligger till. När tre av dem var uppe på förklaringsberget och såg Jesus upplyst av ett gudomligt ljus samtalande med Moses och Elia, ville Petrus bygga hyddor och stanna kvar där.
Men Jesus drar sig undan, när människor vill göra honom till sin egendom eller frysa honom i en viss roll eller situation. Han tog med sig lärjungarna ner från berget, tillbaka till den folkskara som behövde hans hjälp. Efter uppståndelsen kom Jesus till lärjungarna, avslöjade vem han var genom att dela mat med dem, men när de ville hålla honom kvar försvann han.
Den här söndagen kallas bönsöndagen, och temat är ”Hjärtats samtal med Gud”. När vi ber till Gud, vänder vi oss inte till en gudabild. Inom judendomen drev man förbudet om att avbilda Gud väldigt långt. Gud fick inte förekomma på bilder, och det var inte ens rätt att uttala Guds namn, eftersom man var rädd att missbruka det.
Inom kristendomen ser vi annorlunda på det här. Jesus uppmanade sina lärjungar att tala till Gud som till en god far, en pappa: Abba, Fader. Jesus själv kom till jorden för att ge oss en bild av hurudan Gud är, därför är det både möjligt och till och med rekommendabelt att skapa bilder av Jesus.
Men vi skall inte tro att vi kan begränsa vare sig Gud eller Jesus till dessa bilder. Jesus hänger på korset här uppe i koret, men Jesus är med oss överallt. Jesus möter oss i våra medmänniskor, i synnerhet i dem som mest behöver vår hjälp och vår omsorg. Vi skall inte försöka definiera vad Gud och Jesus borde göra. Bön är inte magi, utan en överlåtelse åt Gud.
När vi ber för varandra, då lämnar vi dem i Guds händer. Vi får vara envisa, påstridiga inför Gud. Vi får tala till Gud som till en god och kärleksfull pappa och som till en god och kärleksfull mamma också, för den delen. Varje enträgen, envis bön som vi kommer med, har emellertid en refräng: ske din vilja, inte min. Att det inte alltid går som vi vill och önskar, är en besvikelse som kan skaka om vår tro och vår förtröstan på Gud. Men vi kan inte komma ifrån, att Gud inte är en idol, som vi kan kontrollera, utan en vind, en vattenkälla, ett ljus, en herde, en far och en mor, ett nyfött barn i en krubba, en dödsdömd fånge på ett kors och mycket, mycket mer, som vi bara kan ana genom dessa bilder. Det kan kännas frustrerande, men jag tror att det är bra så. Gud är alltid större.
Idag på bönsöndagen ber vi särskilt för er som skall prästvigas. Jesus talar om att han själv kommer att lämnas ensam och varnar för att lärjungarna ibland kan komma att få lida för sin tro och sitt uppdrag. Ibland kommer ni kanske också känna att ni har svikit Jesus eller någon medmänniska – ofta kan det var samma sak. Men kom ihåg: förlåtelsen on nåden gäller oss alla, också er som präster. Och Jesus försäkrar att han och därmed Gud själv, kommer att vara med er, vad som än händer.