Elämänsanoja. Valda livsord.

”Minun sieluni janoo Jumalaa, elävää Jumalaa. Milloin saan minä tulla Jumalan kasvojen eteen?” (Ps. 42:3) ”Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför ditt ansikte?” (Ps. 42:3)

Tämä on Koran lasten opetus kaikille kiusatuille Herran uskovaisille. Detta är Koras söners längtan och bön och en lärdom för alla sanna kristna.

Sillä kaikkien, jotka rakastavat Jeesusta Kristusta, täytyy täällä myös kärsiä murhetta ja joskus vainoakin Herransa seuraamisessa – uskon koetukseksi ja lihan kuolettamiseksi. Ty alla som har Jesus Kristus kär måste även ibland känna bedrövelse och uppleva förföljelse under sin vandring med Frälsaren. Till trons prövning och köttets dödande låter Gud sådant ske.

Mutta raskain on se sisällinen risti, kun Herra meiltä salaa armokasvonsa ja antaa meidän kärsiä hengellistä kuivuutta. Särskilt svårt är det inre lidandet, då Herren gömmer undan sitt nödefulla ansikte och låter oss drabbas av andlig torka.

Sillä eivät ulkonaiset vaivat eivätkä vainotkaan silloin vaikeilta tunnu kun Herra on lähellä. Ty yttre svårigheter eller förföljelser är inte så kännbara, då Herren är nära.

Mutta kun hän salaa itsensä kiusauksen aikoina, silloin on sieluparka aivan peloissaan ja heikko kestämään tämän maailman myrskyjä ja tahtoo pian uupua niihin. Men om han under frestelser och prövningar gömmer sitt ansikte, då är den arma själen rädd och svag att stå emot världens stormar och vill snart ge upp.

Sillä uskovan sielun voima ja kerskaus on ainoastaan Herrassa, ja ilman häntä ei sielulla ole mitään muuta edessään kuin heikkoutta ja kuolemaa joka puolella. Ty den troende själen har all sin kraft och berömmelse i Herren allena. Utan honom har hon endast svaghet och död på alla sidor.

42. psalmista näemmekin tämän selvästi. Se alkaa näin: ”Niinkuin peura halajaa vesipurolle, niin minun sieluni halajaa sinua, Jumala. Minun sieluni janoo Jumalaa; elävää Jumalaa. Milloin saan minä tulla Jumalan kasvojen eteen?” I den 42. psalmens inledning ser vi också detta klart: ”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få komma och träda fram inför ditt ansikte?”

Joka ei koskaan ole autuuden sanasta uskossa katsellut Kristuksen armokasvoja, hän ei ikävöikään niitä. Den som aldrig i tron har sett något av Kristi nådefulla ansikte i evangeliet, längtar naturligtvis inte heller därefter.

Mutta mitä suuremmassa määrässä olet maistanut Herran armoa ja rakkautta, sitä kovempi on kaipuusi, kun hän hetkiseksi salaa sinulta kasvonsa. Men ju mer du smakat av Guds nåd och kärlek, ju svårare upplevs saknaden, när han någongång gömmer sitt ansikte för dig.

Niinkuin peura halajaa vesiojille, niin ikävöi silloin sielusi elävän Jumalan luokse, joka Jeesuksessa Kristuksessa on sinulle tutuksi tullut, ja niin ikävöit sinä vieläkin saada nähdä hänen armokasvojaan sekä haluat pian pääseväsi vapaaksi koko synnin ruumiista, saadaksesi iankaikkisessa elämässä lakkaamatta katsella häntä kasvoista kasvoihin. Såsom hjorten trängtar till friskt vatten, så längtar din själ då efter den levande Guden som du har lärt känna i Jesus Kristus. Du längtar att snart åter få se hans nådefulla ansikte, längtar att snart bli fri från hela syndakroppen för att i det eviga livet få se Frälsaren ansikte mot ansikte utan avbrott.

Mutta mitä teet? Men vad är att göra? Sinun täytyy kuitenkin vielä vähän aikaa viipyä täällä vieraalla maalla ja oppia luottamaan Herran armolupauksiin, myöskin kiusauksen ja kuoleman synkässä laaksossa. Du måste dock ännu en liten tid dröja här i främlingslandet och lära dig förtrösta på Herrens nådelöften, även i prövningens och dödens mörka dal.

Sillä tätä ristin tietä on Jeesuksemme vaeltanut Isänsä kunniaan meidän edellämme ja meidän autuudeksemme, ja samaa ristin tietä on meidänkin hänen jäljessään ja hänen voittoonsa luottaen vaeltaminen; ristin kautta iloon! Vår Frälsare har själv före oss vandrat denna korsets väg till härligheten hos sin Fader. Han gick den för vår salighet skull. I förtröstan på Hans seger måste även vi vandra samma väg: Genom lidande till seger.

Niin älä siis tuskaannu Herran johdatukseen äläkä väsy, vaikka hän joskus kovasti kohteleekin sinua; sillä sulasta armosta ja rakkaudesta hän sen tekee, ja sitä suurempana on riemusi ja autuutesi vielä kerran ilmestyvä! Så tröttna då inte med Herrens ledning och ge inte upp, fastän han ibland ter sig hård och obarmhärtig! Av idel nåd och kärlek gör han vad han gör. Desto större skall också din fröjd och salighet bli, när den sedan uppenbaras i härlighet!

Niin tahdon tyytyen mä kilvoitella
ja toivoin pääsinpäivää vartoella;
Nyt tulkoon risti – se on hetken vaan,
mä kerran siitä iäks päästä saan.

Då är jag nöjd, då vill jag gärna strida;
Mig väntar fröjd invid min Jesu sida.
Kom gärna kors, du blir ej alltid mitt!
En liten tid – och sen är jag dig kvitt.

Elämänsanoja, kodin hartauskirja, Fredrik Gabriel Hedbergin (1811-1893) kirjoituksista koottuja päivittäisiä tutkisteluja, suomentanut K. J. Korpitie, pastori, s. 46, Helsingissä 1960, SLEY. Valda livsord för morgon och kväll, sidorna 56-57. Denna bok består av 62 särskilt utvalda stycken ur Fredrik Gabriel Hedbergs (1811-1893) livsord som undertecknad, Lars Nylund, har haft i uppdrag att språkligt revidera. Evangeliföreningens förlag, Vasa, 1997.