Det finns kulturer där religion och magi hör mycket starkt ihop. Den religiöse ledaren, må han sedan kallas präst eller schaman eller något annat, anses ha makt över alla andeväsen som man ser omkring sig i världen – eller åtminstone ett speciellt förhållande till dem. Om det regnar för mycket eller för lite, om någon i familjen är sjuk eller om någon ovän är alltför frisk, om skörden slår fel eller affärerna går dåligt – tala då bara med schamanen, så ordnar han saken. Han kan ta kontakt med den ande som sköter om att allt går som man vill, vilket besparar en mödan att själv vara tvungen att göra något konkret för saken.
Och den här sortens tänkande förekommer ju inte bara bland primitiva naturfolk, om det var någon som trodde det. Också i Finland finns det schamaner av olika slag, fast vi inte kallar dem så. Vi talar i stället om astrologer, spåmän och -kvinnor, helbrägdagörare, homeopater eller obskyra terapeuter av de mest olika slag (det finns ju legitima terapeuter också!). Principen är i alla fall den samma: vi vill påverka vår fysiska miljö och vår kroppsliga och själsliga hälsa med andra medel än sådana som direkt påverkar det som vi vill råda bot på. Vi ger oss in på magins område, även om vi kanske inte använder det ordet.
I kristendomen förekommer däremot ingen magi. Visst förekommer det under, både i Bibeln och i våra dagar, men de har ingenting med magi att skaffa. Äkta under hänger inte på schamanens eller prästens fingerfärdighet eller goda kontakter till andevärlden, utan undren är alltid tecken på Guds makt och på Guds nåd, och deras yttersta mål är att skapa tro.
Under kanske vi inte ser i kyrkan varje vecka, men också en annan kyrklig företeelse riskerar ibland att bli sammanblandad med magi. Jag tänker på sakramenten, alltså dopet och nattvarden. Hur kan vi säga att bröd och vin blir Kristi kropp och blod? Hur kan vi hävda att några skvättar vatten förvandlar en människa? Är inte detta magi?
Nej, det är inte magi. Det är sakrament, alltså heliga handlingar som vi utför på Guds befallning och i förtröstan på honom. Vi kommer med bröd, vin och vatten, och Han gör att de blir något annat än ett mellanmål eller en dusch. Vi kommer med vår syndiga personlighet, och Han tar vår synd och ger oss i stället förlåtelse och helighet. Genom sakramenten får vi komma i gemenskap med Gud, inte genom magi, utan genom nåd.
Nattvarden tar vi upp på nytt på skärtorsdagen. Idag koncentrerar vi oss på dopet.
I Kol 2 ger Paulus oss flera fina bilder på vad dopet innebär. Först säger aposteln att vi har fått del i det som skedde vid påsken. Genom dopet har vi begravts med Kristus och uppstått med Honom. Liksom Kristus dog för våra synder på korset, har vi i dopet fått dö bort från synden. Aposteln återvänder genast till denna tanke, när han skriver: … [Gud] drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.
Lagens krav… Också det är en tanke som förekommer i dagens Finland. Om vi har gjort något fel, förväntar vi oss att bli bestraffade för det, eller åtminstone vill vi med alla medel ställa allt till rätta igen. Och det är klart att det är bra att försöka korrigera sina misstag, men ofta går det inte att återställa allt så som det var. Någonting har förändrats och skadats. Och det är här som lagens krav kommer in: Öga för öga, tand för tand. Såsom vi har skadat andra, så skall också vi skadas, fastän vi skulle vara tvungna att själva göra det. För om vi inte lever upp till lagens krav, tror vi inte på någon möjlighet att gå vidare, att uppnå en renare tillvaro.
Men, kristna församling, det är här som dopet kommer in. Dopets nåd är att vi inte längre behöver digna under våra överstora skulder och krav. Vi behöver inte längre slita och släpa för att försöka betala nästa rat av vår skuld, för Gud har utplånat vårt skuldebrev. Det är fastspikat vid korset! Skulden är betalad i sin helhet! Gud har gjort att vi har möjlighet att leva, och inte bara att finnas till. Genom dopets vatten blir vi tvättade till ett rent liv. Genom dopet har vi uppstått med Kristus, och fått en möjlighet till evigt liv.
Av allt detta ser vi att dopet är något mer, något mycket mer än bara en omvändelserit eller en trosbekännelsehandling, såsom det ibland påstås vara. Dopet är ett sakrament, en handling där vi människor verkar, men där Gud verkar ännu mer. Därför är det fullt naturligt att vi önskar att också våra barn skall få del av dopets nåd. Den är inte reserverad endast för oss vuxna. I dopet öppnar Gud famnen för oss, sina barn. Som vuxna – eller åtminstone nästan – blir vi tillfrågade om vi vill ta emot denna gåva av Gud och besvara hans kärlek, och svarar vi ”ja” blir vi konfirmerade.
I dagens heliga evangelium märker vi också den här skillnaden mellan omvändelserit och sakrament. Folket lät sig döpas av Johannes som ett tecken på omvändelse. Men det kristna dopet är annorlunda. Johannes döparen säger det helt klart: Kristus är den som döper med helig ande. Och också detta är utmärkande för det kristna dopet, som sker i den treenige Guds namn. Vi kan säga, att när vi döps får vi för första gången märka ”vår herre Jesu Kristi nåd, Gud Faders kärlek och den helige Andes delaktighet,” som därefter är med oss i detta liv och i all evighet.
Här är det verkligen inte frågan om någon billig magi. Nej, dopet, den heliga handlingen, är ett Guds under. Låt oss alltid leva så att vi minns dopets nåd