1. sunnuntai loppiaisesta, Luk. 3:15 – 18, 21 – 22, Martin Fagerudd

Berättelsen om Jesu dop har bevarats i alla evangelier, visserligen i olika former. Det är en viktig händelse med tanke på kristologin eller läran om Kristus. I dag så betraktar vi kristologin ur en mycket smal synvinkel. Frågan handlar om när Jesus blev Guds son.
Till allra först får jag konstatera att alla NT:liga författare har sin egen uppfattning om när Jesus blev Guds son. Paulus säger att Jesus blev Guds son vid sin uppståndelse. Matteus och Lukas berättar att Jesus blev Guds son redan vid sin födelse. Sist har vi sedan Johannes som berättar att Jesus var Guds son redan före skapelsen hos Gud som Visdomen och Ordet och att han är Gud. Jag tycker den sistnämnda är allra vackrast och är liksom jag tidigare sagt prov på Johannes djupsinniga och skarpa teologi.
Det här är de NT:liga författarnas egna uppfattningar. Typiskt för dem är att ju äldre författare desto senare i tiden placerar de händelsen när Jesus blev Guds son. Det här arbetet är teologiskt och grundar sig på en teologisk reflektion, som de gör framför allt med hjälp av Skiften. Det är ju helt rätt. Så har man alltid gjort att man först långt senare förstår de stora sammanhangen i Guds historia. Paulus är äldst och har inte hunnit reflektera lika mycket som t.ex. Markus, Matteus, lukas och framför allt Johannes.
Det finns en sak som skiljer alla de NT:liga författarnas egna uppfattningar från själva berättelsen om Jesu dop. Vid ett dop har man dopvittnen och det har också Jesus.
Lukas som vi idag följer säger i inledningen till sitt evangelium, att han vill berätta alla händelser ända från början. Därför berättar han från Jesu barndom. Lukas är kyrkans första historiker och han berättar kyrkans första historia i Apostlagärningarna. Men trots det så berättar han också om Jesu dop. Då gör han som alla andra evangelister. Han berättar det som alla vet, att Jesus döptes vid Jordan. Där fanns ju Johannes döparen som döpte Jesus och där finns Johannes lärjungar som såg hela händelsen.
Johannes vet redan före Jesus kommer till dopet att Jesus är Guds lamm, Guds offerlamm, som tar bort världens synd. Lukas berättar liksom alla andra evangelier om rösten från himlen vid Jesu dop, som säger om Jesus att ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” När Jesus har döpts så just då får han den heliga Anden, och det är då som han blir Jesus Guds son. Det är just då som han stiger in i uppdraget. Johannes hade ju sagt att han som kommer efter Johannes är den som döper med helig Ande och eld. Den heliga Anden är kännetecknet för Jesu dop och alla som döps i hans namn får den heliga Anden. Därför har vi fått den i det kristna dopet, liksom Jesus i sitt dop.
Apostlagärningarna visar att de första kristna hade litet missuppfattat dopet och den heliga Anden under det första århundradet. Man tänkte att dopet och den heliga Andens gåva skedde i två faser, först döptes människan, och därefter fick människan den heliga Anden genom handpåläggning av apostlarna. Så beskriver Lukas det fastän Petrus redan i sitt tal i Apostlagärningarna 2 säger att man får den heliga Anden i dopet. Det viktigaste är ändå, att den heliga Anden hör ihop med dopet.
Förklaringen till det här är att Apostlagärningarna vill betona att liksom apostlarna fick den heliga Anden på pingsten, så får alla den när var och en döps av den som själv fått den heliga Anden. Det betyder att bara en sådan som själv blivit döpt kan döpa en annan på rätt sätt. Det är i den treenige Gudens namn. Det brukar vi kalla med ett annat ord för succession.
Men vad spelar det för roll när Jesus blev Guds son och fick den heliga Anden. Jesus fick den senast vid sitt dop, och evangelisterna reflekterar rätt när de säger att Jesus säkert fick anden tidigare eftersom han före hela skapelsen började, var Guds son hos Gud.
Jesu dop berättar också något annat viktigt om Jesus, nämligen om hans uppgift. När Jesus brukar tala om sitt dop så menar han just sitt lidande och sin död. Han frågar Jakob och Johannes som ville ha de främsta platserna i Guds rike bredvid Jesus, om de kan låta sig döpas med samma dop som han har döpts med och dricka ur samma bägare som han skall dricka. De säger att det kan de. Jesus säger att det kommer de också att få och berättade om att de skulle vittna om Jesus med sina liv.
Jesu dop leder till hans yttersta uppgift, till att lida och dö, för att vi alla skall befrias från syndens, dödens och ondskans välde. Sådan är Guds hjälp, att vi räddas. Denna räddning förknippar vi just med dopet, som vi tar emot utan egna förtjänster. Det som vi får utan egen förtjänst kallar vi för nåd.
Nåd är gratia på latin. Från det ordet kommer svenskans ord gratis. Nåden är gratis. När vi är döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, så betyder det att hela Guds kraft är med oss i dopet och i livet. Det är en kraft som ingen kan överträffa.