Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem.
När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”
Den gångna veckan har vi alla upprörts av nyheterna om de tragiska våldsdåden i Paris. Attacken mot den satiriska tidningens redaktion kan ses som en fruktanvärd kollision mellan två sätt att förhålla sig till det heliga: tidningens attityd att man måste få driva med allt, också det som är heligt för en annan människa – och terroristernas attityd, att det är rätt att döda och förstöra livet för många människor, om man gör det för att försvara Guds ära.
Jag tror att båda har fel. Jag tror inte att vi kan skapa någon verklig förståelse över kultur- och religionsgränserna genom att håna och förlöjliga varandras tro. Men samtidigt vill jag ännu starkare understryka, att vi missförstår och missbrukar både Gud och religionerna om vi tror att vi i Guds namn får döda, förstöra och hata.
I dag då vi samlas kring temat dopets gåva påminns vi om att Jesus valde en annan väg än förlöjligande eller våld. Han står för en kärlek som är så stor att den t.o.m. skall omfatta våra fiender. Terrordåden motiveras av de radikala islamisterna med att martyrerna får komma direkt in i paradiset – det är alltså fråga om ett slags extrem och förvriden gärningsrättfärdighet. Mot detta framhåller dopet att frälsningen är och förblir en gåva, som vi aldrig kan förtjäna – allra minst med våld.
Att döpa någon uppfattas ofta synonymt med att ge ett namn åt någon. Men det kristna dopet är inte någon namngivningsceremoni. Det här får vi präster betona gång på gång, med större eller mindre framgång. Föreställningen att barnet får sitt namn vid dopet är så stark i människors språkbruk, att det är svårt att ändra på.
Men det går också att vända på perspektivet. Även om dopet inte är en namngivning är namnet viktigt vid ett kristet dop. Det har ju alla blivande föräldrar blivit uppmärksammade på när man i rådgivningen uppmanas att på förhand ge förslag på namn, ifall barnet skulle behöva nöddöpas.
Namnet är viktigt, därför att vi döps som unika individer, inte bara som anonyma delar av en massa. Vi kan tänka på vad Gud säger hos profeten Jesaja: ”Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.” (Jes 43:1)
Här finns fyra utsagor, som mycket väl kan användas just med tanke på dopet och dess betydelse för oss som kristna. ”Var inte rädd” – den här uppmaningen uttrycker den förtröstan som dopet vill ge oss för hela livet. Dopets gåva ger oss ett skydd som håller i livets ovissa vändningar. Inte så, att vi skulle garanteras ständig hälsa eller konstant framgång. Men i den bemärkelsen att vad som än händer oss, så kan det inte skilja oss från Gud och Guds kärlek.
Tecknet på det beskyddet är korset, som prästen i dopet tecknar på den döptes panna och bröst. Vi kan tänka på orden i Ylva Eggehorns psalm: ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går.” Korset syns inte på min eller på din panna, men det finns där. Vi kan förnya det genom att, som t.ex. Martin Luther lärde, göra korstecknet över oss själva, och därigenom påminna oss om Guds löfte att aldrig överge oss. Vi ser ofta dessa korstecken när katolska fotbollsspelare går in på planen – en ordlös bön om att Gud skall vara med dem, vad som än händer.
Orden hos Jesaja fortsätter: ”Var inte rädd, jag har friköpt dig…” Friköpande, befrielse, är just det som dopet handlar om. Genom dopet blir vi delaktiga i Jesu död och uppståndelse. I den tidiga kyrkan uttrycktes det här symboliskt genom att den som döptes sänktes ner i vattnet i dopgraven, och sedan fick räta på sig med huvudet över vattenytan.
Den här vägen genom död till liv beskriver grundmönstret i vårt liv som kristna. Vårt liv är inte ett ständigt segertåg, som jag nämnde redan tidigare, utan en daglig kamp med olika svårigheter, prövningar och utmaningar. Hoppet som dopet vill ge oss är att Gud har öppnat för oss en väg genom mörker till ljus, genom svårigheter till hjälp, genom död till liv.
Grunden för detta hopp är Jesu död och uppståndelse. Genom hans offer har Gud köpt oss fria från syndens och dödens makt. Vi kan inte och behöver inte betala någonting därutöver. Gud kräver inga offer av oss, men han vill befria oss till ett tacksamt och frimodigt tjänande av våra medmänniskor. Liksom Gud har friköpt oss är vi kallade att lätta varandras bördor och i mån av möjlighet befria varandra från de bekymmer som tynger oss. Det kan handla om att ge praktisk hjälp åt en granne eller vän, eller att besöka någon som är ensam eller ringa och samtala. Dopet är både en gåva och en uppgift; en kallelse till ett liv i enlighet med Guds goda vilja.
Det tredje ledet i Jesajatexten talar om namnet: ”jag har gett dig ditt namn”. I den ortodoxa kyrkan är det vanligt att den som döps som vuxen också får ett nytt namn; ofta då ett namn som ingår i den ortodoxa kalendern. Det här uttrycker att dopet innebär en pånyttfödelse och en början till någonting helt nytt.
När jag och min fru i tiderna väntade tillökning funderade vi naturligtvis mycket på vilka namn vi skulle ge våra barn. Likt många andra blivande föräldrar upplevde vi att det var svårt att välja. Men tack och lov upplevde vi varje gång, att när vi väl hade beslutat oss, då tog det inte länge förrän namnet och barnet hade växt samman.
Egentligen är det intressant att vi inte själva väljer vårt namn, som ändå är det kanske viktigaste kännetecknet för vem vi är. Namnet är någonting som vi växer in i. Så är det också med benämningen ”kristen”, som vi får just genom dopet – på engelska talar man ju uttryckligen att man blir ”kristnad” i dopet.
Att vara kristen är något som vi lär oss så länge vi lever. Att leva ut den uppgift som vi får i dopet kan ofta kännas som om vi tar två steg framåt och ett steg bakåt, eller ett steg framåt och två steg bakåt. Vi är kallade att försöka växa till större likhet med Jesus, och växa till ett mer helhjärtat engagemang för våra medmänniskor och den vackra värld som vi får bo i. Men vi får göra det med insikten om att vi ständigt behöver Guds förlåtelse. Vi kan jämföra med dopkolten: den är alltid mycket större än det lilla barnet. Vi får växa omslutna av dopets gåva. Hur stora eller hur gamla vi än blir är Guds nåd stor nog att omsluta oss helt och hållet.
Det fjärde och sista ledet i orden hos Jesaja är ”Du är min”. Det är ju just detsamma som Gud Fader säger åt Jesus vid dopet: du är min älskade son, min utvalde.
Vi kan många gånger tvivla på att vi gör tillräckligt som människor och som kristna. Vi borde räcka till för våra medmänniskor, vi borde engagera oss i församlingen, i föreningslivet, i samhället. Vi kanske också känner att vi borde be oftare, läsa Bibeln mer regelbundet, gå till gudstjänsten oftare än vi gör o.s.v. Allt det här är bra föresatser, och viktiga delar av ett kristet liv, men jag vill understryka att allt det jag nu räknade upp är inte villkor för att vi skall duga i Guds ögon.
Dopet vill säga oss, att vad som än sker, vad vi än lyckas eller misslyckas med, så ser Gud på oss och säger: ”Du är min”. ”Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min!”