1. sunnuntai pääsiäisestä, Joh. 20:19–31, Martin Fagerudd

Vi vet att många människor har svårt att tro på Gud och Jesus bara för att de ofta vill ha konkreta bevis. Det är säkert lättande att veta att lärjungarna på inget sätt var annorlunda än vi. Redan lärjungen Tomas ville ha bevis och säger ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”
Jag vet inte om det hjälper nutidens människor, att Tomas fick konkreta bevis på att han mötte den Uppståndne. Men åtminstone kan vi skingra en missuppfattning. Uppståndelsen är inte likadan som när vi plötsligt kan se någon nära anhörig vars död vi sörjer.
Jag minns min farfar, som blev bara bara skuggan av sig själv när min farmor dog. Han berättade för mig, att han brukade ofta lyssna på sorgmodiga sånger. De tröstade ju inte alls honom utan snarare förstärkte saknaden och sorgen.
Just i en sådan stund hade han sett min farmor som om hon ville hindra honom från att lyssna på sådana sånger och påminna honom att han inte ska glömma att leva. Naturligtvis förstod jag att farmor inte var där konkret framför honom. Men genom att se henne blev min farfar medveten om vad som höll på att hända honom. Jag var glad att han anförtrodde mig det här. Samtidigt fick jag ett perspektiv på hans sorg.
Men det här ville jag berätta hur det här har eller egentligen hur det inte har någon anknytning till Jesu uppenbarelse. Lärjungarna visar ofta stor rädsla när de möter den Uppståndne, särskilt vid den första uppenbarelsen. Det står att ”…. De blev rädda och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg.”
De tror att Jesus är en ande eller vålnad, d.v.s. en död som visar sig för levande. Samtidigt beror deras rädsla också på att de inte känner igen Jesus genast. Jesus försäkrar lärjungarna just vid det tillfället ”Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.” För att visa, att han inte är en levande död, en ande eller vålnad, tar han en bit stekt fisk, och äter den.
När Jesus nu uppenbarar sig för lärjungarna och Tomas, så vet de vänta honom och blir glada. Framför allt får den tvivlande Tomas sticka sina fingrar i Jesu sår och hans tvivel röjs. Bibeln vill ta bort missuppfattningen att lärjungarnas syn bara skulle ha berott på deras sorg, för att de mist en nära och kär människa. I stället vill den försäkra att Jesus har med kropp, själ och ande uppstått från de döda och är livslevande.
Jesus är medveten om att människor vill ha konkreta bevis och att det kravet inte slutar med Tomas. Därför säger Jesus till till Tomas ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Och den som tror fastän den inte ser är lycklig. Det är ju bara lärjungarna som fick se Jesus konkret som uppstånden och det är på basen av deras ögonvittne som hela kyrkan tror på Jesu uppståndelse som den också frimodigt firar varje söndag med högmässa och gudstjänst.
Uppståndelsen är framför allt ett tecken från Gud. Det där med tecken är ett mycket känsligt ämne i Bibeln. Det är lika känsligt som med Guds namn. Vi har ju lärt att Guds namn betyder ”Jag är den jag är”. Men det betyder framför allt att Gud inte avslöjar sitt namn. Med namn behärskar man på något sätt en människa. Man kan peka ut den och då inskränker det hennes rörelsefrihet. Att Gud är betyder att han alltid finns, men genom att han låter bli att berätta sitt namn behåller han sin suveränitet att röra sig fritt och handla enligt sin vilja. Ingen kan styra honom.
Visst fanns det människor som ville ha tecken av Jesus som bevis för att han är Guds son. Men Jesus gav inga sådana. Han sade att det enda tecken är Jonas tecken. Det var en botpredikan. Också den innehöll löften som var tillräckliga att lita på.
Vi kan nog betrakta hur Gud använder sig av tecken. Jag har några gånger berättat om kung Achas som är den enda människa i Bibeln som fått begära ett tecken av Gud. Men det ville inte Achas, fastän Gud gav honom lov. Därför får han ett tecken som han inte förstår och som han inte får se.
Allt det Jesus gör och säger är tecken, som berättar om vem han är och vem som har sänt honom, så att människorna skall kunna tro och lita på honom och Gud. Det han gör och säger är tecken, bevis för dem som tror. Men de som inte tror att han är Guds son, får ett tecken som de ännu mindre förstår, när Jesus dör och uppstår från de döda. Korset och uppståndelsen blir en dårskap för dem som inte tror. Men för dem som tror är det ett tecken som är mer än allt man kan föreställa sig. Både på profeternas tid och i Jesus fungerar Guds tecken just på det viset. Tecknen berättar att Gud lever, vad han vill och att han i Jesus gjort allt för att befria oss från syndens, dödens och ondskans välde.
I grund och botten handlar det ändå inte om att kunna begripa tecken eller att få konkreta bevis. Gud vill framför allt att vi skall lita på honom. Det är kanske den allra svåraste biten för många människor. För mig räckte det länge förrän jag kunde lita på Gud och på att han har allt i sin hand. Han lärde mig det här, inte på det svåra sättet, utan på ett kärleksfullt och faderligt sätt så att jag kunde förstå och lita på honom. Gud vill oss alla i dag det han säger åt lärjungarna ”Frid åt er alla.” Församlingen vet och tror att människan finner friden först när hon funnit Gud.