1. sunnuntai pääsiäisestä, Joh. 21:1-14, Martin Fagerudd

Den här söndagen vill fästa oss vid påskens händelser genom sitt tema uppståndelsens vittnen. Genom det här temat så har dagen egentligen två teman, uppståndendelsen och vittnena, eftersom det andra temat inte kan förstås utan det första.
För det första kan man säga, att det inte berättas väldigt omfattande om uppståndelsen. Med tanke på att Apg berättar att Jesus visade sig i 40 dagar för sina lärjungar, kunde man ha väntat sig flere berättelser. Att det inte berättas mera beror på uppståndelsen väsen, natur och syfte.
Vi vet att Jesus visade sig först för Petrus och lärjungarna. Även Paulus hade själv hört om uppenbarelserna för Petrus och lärjungarna som en muntlig berättelse. Dessutom berättar han själv att Jesus visade sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Sedan berättar han att Allra sist visade han sig också för mig.
Det är alltså för en begränsad skara som Jesus visar sig. Det bekräftar Petrus också i sitt tal i Cornelius hus i Apg när han säger, att Jesus visade sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Det här betyder att Gud hade förutbestämt att somliga skulle vara vittnen till Jesu uppståndelse och att det var en begränsad skara.
Däremot berättar både judiska och romerska historiker att Jesus blev bestraffad med döden och korsfästes. Men det finns inga som kunde kallas för objektiva betraktare till uppståndelsen, så som historikerna var. Det beror på att uppståndelsens väsen inte är likadant som korsfästelsens, som är en offentlig historisk händelse som alla åskådare objektivt kunde bevittna. Däri ligger skillnaden att korsfästelsen berodde på människor men uppståndelsen berodde på Gud. Därför är det Gud som bestämmer uppståndelsens väsen.
Grundtanken bakom uppståndelsens väsen och dess vittnen är naturligtvis att Gud inte tillåter att man objektivt betraktar honom. Jesus gjorde ju inte heller tecken för dem som bad om dem för att de skulle få bevis på om att han är Guds son eller inte. Därför förutbestämde Gud och utvalde sådana vittnen som trodde när de såg den uppståndne och som sedan vittnade om honom, genom att förkunna Jesus som den uppståndne Herren. Därför visade sig Jesus inte för hela folket. Men just i uppståndelsens ljus får också korsfästelsen sin mening och inte bara som en mänsklig handling. Den blir för alla en synlig Guds gärning och ett synligt tecken till syndernas förlåtelse.
Det egentliga temat för denna dag är vittnena. När vi betraktat uppståndelsens väsen så förstår vi att begreppet vittne i NT är mycket mera omfattande än vad vi menar med det i vardagsspråk. Att vara vittne till uppståndelsen betyder därför inte att bara objektivt bevittna. NT berättar att alla som Gud hade utvalt som vittnen till Jesu uppståndelse blev också Jesu efterföljare och vittnade om honom.
Vittnets väsen kommer kanske bäst fram i Petrus tal i Apg Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Att Petrus nämner att lärjungarna är ögonvittnen gör han liksom i förbifarten, bara i en bisats. Det betyder att ögonvittnet inte är det primära, utan sekundärt. Det är Bibelns vittne som är det viktigaste. Gud har gett löftet om Jesu uppståndelse genom profeterna. Det viktigaste har Gud själv lovat och att han fullbordar det han lovat – sin vilja att frälsa och befria.
Det viktigaste med uppståndelsens vittne är alltså att vittnet tror. Vi skall ännu repetera vad tro är i ljuset av det här. Vi vet att trons väsen är ju tillit. Vad tillit är tror jag att var och en har en ganska klar uppfattning om. Det centrala med tillitens väsen är att tillit inte är något som vi själva presterar. Det är inte heller ett krav som Gud ställer oss eller som någon annan ställer oss. Det är något som vi får.
Bland mina viktigaste minnen ända sen barndomen gällande min far är, att jag alltid har kunnat lita på honom. Det han lovade det höll han, liksom att jag alltid kunnat lita på hans stöd. Tilliten till min far fick jag genom det han gjorde. Så här förstår jag tilliten, att den inte är ett krav utan en gåva. Hans exempel har alltid insiprerat mig.
Men naturligtvis är ingen människa perfekt och ingen människa förmår allt. Vi brister i mycket och kan svika förtroendet. Den första och främsta av lärjungarna Petrus med sin entusiastiska vilja att tjäna Jesus är ett gott exempel, inte för att han var fullkomlig, utan för att han misslyckades. Det är ju just för det man kommer ihåg honom, fastän han var den som en gång gav den fullständiga och fullkomliga bekännelsen till Jesus, du är Messias, den levande Gudens son.
I dag berättar evangeliet om den tredje gången Jesus visar sig för lärjungarna. Lärjungarna hade återvänt till Galileen efter påskens händelser, eftersom de blivit skingrade när Jesus blev fängslad. I brist på alternativ till att få tiden att gå, var det naturligt att de återgick till sina näringar. De blev fiskare på nytt på Petrus initiativ.
Det är mitt i deras vardagliga arbete som Jesus möter dem. Detta möte är också inledningen till Jesu särskilda tilltal till Petrus. Han som hade tre gånger förnekat och svikit sin Herre, får nu svara på tre frågor om han älskar sin Herre. Det är inte ett krav som Jesus ställer, utan med sina frågor kallar han Petrus på nytt. Frågan om kärlek är besläktad med frågan om tilliten, båda grundar sig på frivillighet.
Jesus säger nu med sina frågor att han är med Petrus och Petrus skall nu fullborda sitt arbete som människofiskare. Det blir ombytta roller. Först var det Petrus som bedyrade sin tillit till Jesus. Efter hans misslyckande är det Jesus som ger åt lärjungen, som svek, förnyad tillit och förnyat stöd.
Fastän Petrus hade hoppat i sjön när lärjungen som Jesus älskade hade sagt, att det är Herren som är på stranden, så är det Petrus som ensam drar i land den enorma fångsten, 153 fiskar, utan att nätet går sönder. Talet 153 representerar alla de många människor och folk som tagit emot evangeliet i tro, liksom de många församlingar som redan hade grundats vid tidpunkten för när evangeliet skrevs. Att nätet inte gått sönder berättar om att människofiskaren Petrus arbete hade haft framgång, inte för hans egna förtjänster utan p.g.a. av att Herren var med och leder och ger sin hjälp.
Efter den enorma fångsten förstår alla lärjungar att det är Jesus som kommit till dem. Mötet sker i vardagens händelser. Genom denna händelse berättar Gud vad han gjort och säger att vi kan lita på hans gärningar. Gud möter oss här i det dagliga livet med sina gärningar genom vilka han ger oss tillit till sig. Det gör han just, liksom med lärjungarna, när vi som mest behöver det.