11. sunnuntai helluntaista, Luk. 19:41-48, Martin Fagerudd

Den här söndagens evangelium fick mig att minnas Pekka Parikkas film Pohjanmaa som heter på svenska En dag i Österbotten och baserar sig på Antti Tuuris roman. Filmen berättar om tre bröder Hakala och om deras öden en dag i sina hemtrakter i finska Österbotten. Det är särskilt en scen som jag minns och jag tror, att alla som ens litet känner mentaliteten i finska österbotten också skulle ha skrattat igenkännande åt den.
Den mellersta brodern Veikko hade p.g.a. ett häftigt festande fått en allvarlig sjukdomsattack och tas in på sjukhus. Den yngsta brodern Erkki får höra om det och skyndar sig sent på kvällen till sjukhuset för att besöka sin bror. När han kommer dit, avvisas han vänligt av en sköterska pga den sena stunden och uppmanas komma under besökstid. Till det svarar Erkki: Ei, ku mää tulin nyt! Nä! Jag kom nu!
Kanske det sist och slutligen är ett ganska bekant drag. I alla fall så väntar många på bättre tider nu. Många väntar på en vändning till det bättre för vår jord pga klimatförändringen. Många väntar på att det sker just nu. Lika intensiv var säkert väntan på Messias i det judiska samhället vid vår tideräknings början, att han skulle reda upp problemen, och framför allt för att göra upp med alla fiender samt ge frihet och självständighet åt sitt folk. Man väntade på omedelbar befrielse.
Det finns väl knappast någon människa som lever så i nuet som när hon väntar på något avgörande. Väntan har alltid tidsformen nu. Det är aldrig frågan om då eller senare.
När Jesus får syn på Jerusalem börjar han gråta, förrän han alls tågar in i den. Han säger Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Gud har också alltid tempusfomen nu eller idag. Det som Jesus reagerar mest på i sin verksamhet är det, att människor ofta har invändningar till detta Guds nu. Tänk t.ex. på liknelsen om bröllopet till vars inbjudan kungens vänner artigt framför olika ursäkter och säger nej tack men senare. Det finns många liknelser av den sorten som Jesus berättar.
Tänk också på det motsatta och just t.ex. på synagogföreståndaren, på hans åga och oro för sin dödssjuka dotter eller den syrisk-fenisiska kvinnan som också i sin oro för sin allvarligt sjuka dotter kommer en lång väg för att träffa Jesus. Jesus svarar både synagogföreståndaren och den hedninska kvinnan genast Gå, det skall bli som du vill. Din tro har hjälpt dig. Och tänk på alla andra berättelser som stöder detta Guds omedelbara svar, när människans nu och Guds nu möts i Bibeln, och i vårt eget liv.
Jesus svarar alltid genast när människornas väntar nu. Vi vet ju att Gud hör vår bön när vi ber, och vi väntar att han svarar på vår bön med det snaraste.
Gud är ändå inte någon automatisk svarsapparat. Guds nu på något sätt är alltid tudelat. I sitt svar så kommunicerar Gud också. Han inte bara svarar utan han väntar sig också något av oss. I den första delen av sina ord i dag som Jesus riktar mot staden säger han att Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök. I brist på svar så ger Gud färdigt ett svar. Vi vet att Jesu ord förverkligades några decennier senare.
Det finns också en annan liknande men kanske mycket positivare berättelse än dagens evangelium om Guds nu, hur han också väntar sig ett svar. Det är berättelsen om kung Achas, som är den enda människan i Bibeln som Gud lovar att får begära ett tecken.
I allmänhet uppfattas begärandet av tecken i Bibeln som ett försök att liksom objektivt betrakta Gud utan tro och tillbedjan. Därför får varken fariséerna eller saddukeerna tecken från Gud, just p.g.a. att initiativet kommer från dem och inte från Gud.
Achas hade blivit rädd, eftersom grannkungarna dragit ut i fält mot honom. Profeten har ett lugnande budskap till Achas och uppmanar kungen att begära vilket tecken som helst från Gud. Kungen vill inte begära tecken. Han är rättlärd, men också helt utan omdöme, eftersom Gud själv gett honom lov. Trots att kungen inte begärt något tecken så ger Gud honom ett tecken i alla fall Se, den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel. Detta lov att begära tecken är också ett tecken.
Berättelsen är positiv i den meningen att kungen erbjuds löfte om direkt utväg ur knipan- direkt räddning – men kungen tar inte löftet till sig och blir utanför det. Istället får han ett tecken som han inte begriper och som han aldrig får se. Löftet blir verklighet för kommande generationer.
Guds nu är alltid sådant att han aldrig motiverar varför just nu. Därför står orden när tiden var inne som den enda motiveringen till varför Gud sände sin Son. Sedan förstår man händelsen bättre när man långt senare studerar omständigheterna. På Jesu tid fanns det åtminstone 6 olika Messiasbilder, om inte fler, som var för sig nog grundar sig på GT. Men man kunde säga att därför var möjligheterna till att igenkänna Messias ganska små. Mest väntade man på en kung- och prästmessias som skulle befria folket från dess fiender. Men Gud sänder inte Messias på ett sådant sätt, utan sänder honom i den skepnaden man kanske minst väntade, i tjänargestalt. Först efter att han dömts som en falsk profet och dödats på ett kors, och uppstår från de döda förstår man vem han är och då tror man. Det igen påminner om Guds eviga nu, att han ständigt kallar oss genom evangelium, som säger att straffet som vi hade förtjänat, har lagts just på honom som var oskyldig. Istället har vi fått nåden, som vi inte har förtjänat. Det är just därför nåd, eftersom endast Gud kan ge den och det är igen alltid just nu. Amen.