11. sunnuntai helluntaista, Luk. 4:23-30, Martin Fagerudd

Den här söndagen fäster vår uppmärksamhet på tider när kallelsen är speciellt framme. Jag kommer ihåg som igår när jag själv fick kallelsen till tron. Det var under mitt första studieår. När jag gick i gymnasiet brukade jag ofta läsa Bibeln om kvällarna, liksom jag var intresserad av andliga frågor och gärna dryftade dem, men oftast ensam.
När jag efteråt tänker på den här första kallesen förstår jag att den tro jag då fick var tron på att Gud finns, som var den största frågan för mig då tillsammans med frågan om livets mening, som ju följer mig ständigt. Eftersom jag läst Bibeln väckte igen det svaret jag fick i tron frågan Vad är sanningen om Jesus Kristus? Jag kan med andra ord säga att jag kommit flera gånger till tro. Jag tror att det återspeglar trons väsen hos en människa – den fördjupas eftersom kunskapen om Gud fördjupas.
Förutom att tron på Kristus är gemensam för oss alla är dess väsen också otvivelaktigt av personlig karaktär. När jag tänker på tron och dess ursprung tänker jag på Abraham som levde för nästan fyratusen år sedan. Det är med honom som tron och dess historia egentligen börjar. Han är inte bara den första människa här i Guds värld som tror utan också den första som får ett löfte om välsignelse av Gud. Han är följaktligen också den första människan som med sitt liv visade vad det betyder att leva av tro.
Liksom Guds ord plötsligt kommer till människan, så får också Abraham ett ord av Herren Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.
Tänk att vara den första som tror och får ett personligt löfte av Gud. Hur kändes det för Abraham att vara i en så unik position? Och hur skulle han kunna bevisa för andra människor det unika han har fått och att den som välsignar honom blir välsignad och den som smädar honom blir förbannad? Han var verkligt ensam i sin tro eftersom han inte kunde dela den med någon annan. Han kunde inte tala om sitt löfte med någon – bara med sina efterkommande – som inte fanns då. De andra människorna hade andra gudar och skulle aldrig ha förstått Abraham, men han blir heller aldrig så egoistisk i sin tro att han skulle tala om sitt unika löfte om välsignelse och hur det går för andra människor, ifall de välsignar eller smädar honom.
Förutom att Abraham är ensam i sin tro, kan man också säga att den är verkligen privat. Abraham behöver aldrig bevisa sin tro för någon eller hur löftet om välsignandet av honom fungerar. Det tar igen Gud hand om och sker bara vid ett tillfälle, i Egypten, där Herren låter svåra plågor drabba farao och hans hov för att farao tagit Abrahams hustru Sara till sin hustru. Abraham hade nämligen inte vågat nämna att Sara är hans hustru, utan kallat henne för syster. Men eftersom farao kan addera ihop händelserna kallar han till sig Abraham, sänder i väg honom med sin hustru och hela deras egendom.
Berättelsen om Abraham har idag anknytningar till evangeliet, som berättar om händelserna i Nasaret efter en synagoggudstjänst där Jesus som inbjuden gäst hade läst ur profeten Jesaja och hållit en kort men kraftfull predikan. Alla känner till vad han gjort i Kafarnaum och man väntar sig något liknande i Nasaret.
I likhet med Abraham som inte behövde bevisa det han fått, säger också Jesus att han inte tänker bevisa för någon vem han är och tar till två ordspråk, som säger att en läkare inte brukar kunna bota sig själv och att en profet inte är erkänd i sin hemstad. Jesus anklagar nasareerna för att motstå Guds verk, när de inte tar emot budskapet utan istället börjar dryfta hans härkomst och kräva tecken, som Jesu motståndare i allmänhet brukar göra.
Han tar dessutom till två exempel ur historien om profeterna Elia och Elisha, som sändes att hjälpa människor tillhörande hednafolk, fastän Guds eget folk svalt, levde i nöd och led av sjukdomar. Med det här förklarar han också varför han gjort under i Kafarnaum och inte i Nasaret. Matteus evangelium vet berätta att området dit Kafarnaum hörde kallades av profeten Jesaja för dödens land eller hedningarnas land. Det är just där Jesus inleder sin verksamhet bland hedningarna. Att Jesus jämför Guds folk med hedningar, gör de församlade ursinniga på honom.
I motsats till Abraham har Jesus annars en fördel. Han har en gemensam erfarenhet av och ett gemensamt språk om Gud. Visserligen hjälpte det gemensamma honom inte här. Därtill är han inte heller speciellt finkänslig när han tar upp de två oemotsägliga argumenten om att Gud också hjälpt andra folk och räckt dem frälsningen. Just sådana argument brukar väcka närmast ursinne och inte sympatier.
Evangeliet hade den gången ingen framgång i Nasaret. Jesus vandrar igenom folkhopen, lämnar staden och återvänder aldrig mera. Jesus glömde ändå inte bort Nasaret. Nasareerna omvände sig visserligen aldrig medan Jesus levde, men efter att han visat sig för Kefas, för de tolv och sedan för mer än femhundra bröder, så visade han sig också för nasareen Jakob, sin halvbror.
Nasarets motstånd mot Jesus är ett historiskt faktum och evangeliet berättar att även Jesu familj var skeptisk till hans verksamhet och menar att han är galen. Jesus behöver ändå aldrig bevisa vem han är, liksom inte heller Abraham behövde. Det tar Gud hand om. Han inte bara bevisar utan också övertygar genom Jesu uppståndelse från de döda som förändrar allt, så att även de tidigare motståndarna blir Jesu efterföljare.
Fastän många diskussioner förekommer i vår kyrka om den rätta tron och om det rätta i tron, är det en god sak att vi alltid kan relatera i vår gemensamma tro till något utanför vår egen personliga tro och att det kan vi göra just till Jesus, till honom som fullbordade tron som fick sin början i Abraham. Från NT vet vi att genom Abrahams ättlingar skall alla släkten på jorden bli välsignade, vilket betyder att var och en som tror är verkligen ett Guds barn.