15. sunnuntai helluntaista, Luk. 17:11-19, Martin Fagerudd

Det är viktigt att alltid kunna bestämma sin position när man rör sig på havet. Det fick jag erfara i sommar i Skärgårdshavet. Eftersom jag var navigatör var det min uppgift att bestämma positionen och anteckna den på sjökortet. Jag kommer ihåg vid ett tillfälle att jag för en kort stund försjönk i mina tankar. När jag vaknade från dem och tittade omkring, på kartan och på kompassen tyckte jag att vi var på väg åt fel håll. Jag gav en ny kurs, men märkte att dit kunde vi inte fara. Jag hade tappat bort oss. Min tlllfälliga black out hade till all lycka inte smittat av på det elektroniska navigationsinstrumentet. Jag tog positionen från det och märkte ut den på kartan, och bestämde en ny, rätt kurs.
Min efarenhet till sjöss har väckt hos mig frågan med tanke på dagens evangelium: Hur och vem bestämmer positionen till Gud? Evangelium ger annars ett utmärkt exempel, men låt mig börja längre ifrån. Jag har också funnit exempel i berättelsen om Abraham och hans offer.
Abraham får ju ett omotiverat bud, att bege sig på en resa för att offra sin son Isak. Under resan ropar Gud med jämna mellanrum på Abraham, som ger sitt lydiga svar Här är jag. Abrahams svar är översatt från hebreiskans ord hinneni, som också betyder du ser mig eller jag hör dig. Abraham menar med sitt svar sin moraliska position till Gud och alltså inte platsen där han befinner sig. Han vet ju att Gud ser honom och han handlar efter det. När Abraham säger här är jag, så menar han också jag lyder dina bud. Abraham säger med andra ord att allt han gör prövar han medveten om Guds närvaro och inblick i allt.
Visst finns det också motsatser till detta Abrahams svar, speciellt i skapelseberättelsen, där Adam och Eva är huvudpersonerna. Adam får också ett omotiverat bud, att inte äta av kunskapens träd. Gud söker efter dem och ropar Var är du? Gud får inget svar. Adam och Eva har gömt sig i rädsla efter att de brutit mot budet. Både Abraham, liksom Adam och Eva, bestämmer själva sin position till Gud – men på motsatta sätt.
Evangeliet berättar idag om tio spätelska, som sjukdomen hade fört samman. De sjuka levde i en kringvandrande grupp, utanför bebodda trakter. Tempelprästerna, som hade i uppgift att undersöka hudsymptom, hade uttalat ordet som de hade varit rädda att höra ända sedan deras hudsymptom uppdagades: oren. Det bestämmer deras position i förhållande till deras familj, släkt, hemort och synagogförsamling. Det var andra människor som hade makt att bestämma över dem om deras position till alla andra människor och Gud, att alla band skulle brytas. Jag tror att var och en kan föreställa sig hur det kan ha kännts för dem och förstå att de ville bli bli av med stämpeln oren så fort som möjligt.
Jesus möter de spätelska på gränsen till Samarien på sin väg mot Jerusalem. Att det är just på gränsen till Samarien, liksom att de spätelska stannar på avstånd och ropar på Jesu hjälp är anmärkningsvärt. Jag vill återkomma till det strax. Men först till Jesus och de spätelska.
Utan att Jesus tycks lova dem något så säger han dem något som i själva verket innehåller ett löfte: Gå visa er för prästen. Det betyder: för att höra det befriande ordet: ren! Under vägen blir de nämligen friska.
En av de tio är annars en samarier, som Jesus kallar främling. Främling är annars en synonym till ordet hedning. Samarierna är hedningar i Jesu samtidas ögon. Att samariern återvänder till Jesus är ett tecken på att han förstår, att hans position i samhället, i förhållande till sina medmänniskor, till sin hembygd har förändrats och han kan snart återförenas med sin familj. Hans påtvingade exil har återtagits. Med sin lovprisning och tack till Jesus erkänner han att Jesus botat honom och att det är en Guds gärning. För första gången kanske på mycket länge tackar han Gud och ger honom äran. Genom sitt tack har han bestämt sin position till Gud, som Bibeln kallar för bättring, som är bättring i både kroppsligt och själsligt avseende – bokstavligen.
Jag nämnde att det är anmärkningsvärt att Jesus möter de spätelska på gränsen till Samarien liksom att de spätelska stannar på avstånd och ropar på Jesu hjälp. Det handlar inte bara om bestämmandet av hedningarnas och samariernas position till Gud, utan om bestämmandet av alla människors position till Gud.
Det är kännetecknande för Lukas evangelium att det inte nämner någonsin att Jesus skulle komma i beröring med hedningar, inte heller med sådana som anses vara orena, såsom de spätelska. De stannar ju på avstånd och Jesus botar dem, utan att han kommer dem nära. Likaså botar han en romersk officerares tjänare på avstånd. Han besöker inte hedningars hus heller. Men det är just i Lukas evangelium som hedningarna, representerad i den romerska officeren, är de enda hos vilka Jesus finner en stark tro. Likaså är det just samarierna, halvhedningarna, som i Jesu liknelse representerar kärleken till nästan och i dag också tacksamheten till Gud. Det är alla sådana som inte anses känna Gud enligt GT.
Likaså berättar Lukas i sitt andra verk Apostlagärningarna, att urapostlarna stannar i det heliga landet och kommer heller aldrig i kontakt med hedniska platser eller hedningar, förutom med ett undantag. Petrus träffar i Caesarea en romersk proselyt, alltså en hedning som konverterat till judendomen, på grund av en uppenbarelse. När Cornelius, som Petrus besöker, får den heliga Anden ser Petrus inget hinder till att döpa Cornelius och Petrus stannar hos Cornelius i några dagar som gäst.
Hemma i Jerusalem ställs Petrus till svars för att han umgåtts med en hedning. Petrus är ju en god jude. Hur kan han ha umgänge med hedningar? I sitt tal till sina judekristna bröder säger Petrus, att Cornelius är ju kristen, han har också fått Anden, liksom alla apostlar fick på pingstdagen!
Grundtanken i kritikernas anklagelse mot Petrus är att hedningarna först måste bli judar förrän de kan bli kristna. Det igen skulle betyda att man först måste hålla lagen förrän man kan bli kristen. Ytterst handlar det om vem som kan bli frälst.
Paulus, som berättar vid apostlamötet i Jerusalem om sina missionserfarenheter, får Jakob, Petrus och Johannes på sin sida som förstår att Gud gett hedningarna tro och följaktligen också frälsningen. Apostlarna erkänner att hedningar blir frälsta som hedningar, de behöver inte bli judar först. Det betyder också att man inte behöver bli något annat först för att bli kristen och frälst. Samarien kommer annars till tro genast efter Jerusalem genom apostlarnas mission. Genom apostlarnas verksamhet införlivas Samarien med sitt moderland och utgör i våra dagar en del av det moderna Israel.
Lukas har upptäckt en mening i Guds historia. Allt han berättar sker med tanke på utbredandet av Guds evangelium som är Jesus Kristus. Det är just det evangelium Paulus förkunnade. Det innebär att det är tron som bestämmer vår position till Gud och vem som är frälst. Det är ett evangelium för alla. Det här berättar Bibeln. Hurudan vars och ens position till Gud är kan ingen annan än den som tror veta -men också och endast Gud därtill.