2. sunnuntai helluntaista, Luk. 12:13-21, Martin Fagerudd

När Jesus undervisar både sina lärjungar och en stor skara människor, blir han avbruten av en man i folkhopen. Mannen har ett önskemål ’Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig’. Mannen kallar Jesus för Mästare, vilket betyder lärare. På Jesu tid gick en lärares uppgift ut på att både reda ut olika rättsliga problem i människors liv och på religionsundervisning. Jesus svarar honom med orden: ’Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?’ Jesus vill göra skillnad på juridik och religion, mellan sin uppgift och en domares uppgift.
När man läser GT märker man hur nära sambandet är mellan juridik och religion. GT är grunden för Guds förbund med sitt folk Israel. Förbundet är i grund och botten juridik, som innebär att gör folket rätt följer också välsignelsen från Gud.
Det juridiska är här etik, som nog finns med hela tiden i Jesu undervisning. Etiken är grundläggande för Jesus som eftersträvade med sin verksamhet att skapa rättvisa, d.v.s. en omsorg om medmänniskan. Därför finns också juridiken med i Jesu undervisning om Gud hela tiden. Den här juridiken och dess etik är i Jesu verksamhet den grundläggande principen som han uttrycker i det dubbla kärleksbudet och den gyllene regeln. På så sätt följer han också i profeternas fotspår.
Om en gång juridiken är fast förbunden med undervisningen om Gud hos Jesus, varför är det då så att han inte alls vill ta del i arvskiftet som också är en rättvisefråga. Det är ju tydligt att mannen blivit utan sin rättmätiga arvedel. Hans far hade säkert inte skiftat arvet medan han levde. Hur arv skiftas på Jesu tid är liknelsen om den förlorade sonen ett gott exempel på. Av allt att döma är det så, att den äldre sonen som ärvde egentligen hela den fasta egedomen, var av någon orsak ovillig att dela med sig av arvet åt den yngre brodern, som i detta fall är mannen som ber att Jesus skall ställa upp som medlare i fallet.
Fallet förblir okänt liksom resultatet, eftersom Jesus inte alls vill ta det upp till behandling. Han vägrar här att ta del i värdsliga myndigheters uppgifter. Han kunde faktist ha svarat: Det finns lagar och domstolar. Varje synagoga hade ju också en domstol, som ju hette Mose stol, där man kunde få ut sin rätt.
Jesus menar att han inte hade kommit för att sysselsätta domare och domstolar, men i stället utvidgar han mannens fråga till en fråga om habegäret och till en fråga om vad som är grunden för livet. Det åskådliggör han genom en liknelse om en rik man och hans lador.
I liknelsen berättas att mannen som var rik ville ha större lador för att få sin lyckade skörd bärgad. Att bygga större lador är inte kriminellt utan i enlighet med förnuftig ekonomi. Mannen verkar inte på något sätt girig, eftersom han tycks nöja sig med vad han fått in. Han strävar inte att skaffa mer och han är inte heller betagen av effektivitetstänkandet. Bara av att skydda och ta tillvara sin egendom.
Man kan inte säga att mannen har ett stort habegär. Han strävar ju inte efter mera, han vill bara få skörden in och en välförtjänt vila efter allt slit. Problemet är inte habegäret, inte heller hans glädjeämnen som inte är stora, det är att äta, dricka och roa sig. Det är ju de små glädjeämnena som vi känner igen från Predikarens bok.
Men när man betraktar mannen i liknelsen, märker man något sorgligt med honom. Allting han tänker på kretsar runt det egna jaget på ett sätt som får en att tro, att han kan kontrollera sitt liv. Dessutom märker man ytterligare något, mannen har ingen att planera med, varken med Gud eller med någon människa. Han säger inte ens att egendomen samlas åt Gud. När människan bara samlar åt sig själv, just då försummar hon sig själv mest och då får hon höra av Jesus att det hon samlat åt sig, får hon inte behålla.
Grunden för en människas liv beror inte på överflöd av egendomar, utan på Gud. Därför finns det också positiva ord om egendom av Jesus som talar om att förvalta, på ett sätt som tar Gud i betraktande. På det syftar Jesu ord om vara rik inför Gud och att samla skatter i himlen.
Fallet med mannens uteblivna arv är det ena av två fall då Jesus hänvisar indirekt till lagens negativa uppgift som är att döma mellan människor. Den andra är frågan om äktenskapsskillnad, när han själv säger att man inte skall skilja på det som Gud har förenat.
Men Jesus ville inte döma mellan människor, varken ifråga om egendom eller ifråga om dåliga relationer. Han varken ville skifta mellan mellan människor eller skilja människor åt. Han ville ju inte heller att något skall komma mellan människan och Gud, för att människan verkligen skall ha en möjlighet att få erfara Guds godhet och goda ledning i livet.
Det Jesus menar är att människor inte skall gå till doms med varandra, utan vara snara till försoning. När det döms mellan människor blir människogemenskapen på många sätt bruten, ofta för långa tider framåt. Det har sin grund i Jesu vilja att inte låta domen komma emellan människan och Gud.
Man kunde sammanfatta Jesu ord i evangeliet med att säga, att försoning som kommer i uttryck i tro, hopp och kärlek förmår långt mer än juridiken, därför att försoningen kan hela och lappa ihop det söndriga. Och när man ställer juridiken och försoningen mot varandra, kan man också säga att det är bättre att älska än att äga.