Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.” (Matt. 16:24-27)
Ett litet barn som ser en vacker fjäril vill gärna fånga den, hålla den i handen, men den kläms lätt till döds i den lilla barnhanden. Ett ljus slocknar av brist på syre om vi sätter ett glas över det. Kärleken tar slut om vi försöker upprätthålla den med våld eller tvång.
Den som vill rädda sitt liv skall mista det.
Det sägs ibland att vi i dagens nordiska välfärdssamhällen lider av ett slags trygghetsnarkomani. Vi försöker till varje pris eliminera alla risker. Olika slags regleringar, skyddsåtgärder och försiktighetsåtgärder har växt lavinartat under de senaste 50 åren. Vi kan bara tänka på hur barn och bagage på den tiden oproblematiskt lastades in i bilar utan säkerhetsbälten och utan en tanke på vad som kunde hända med alla lösa föremål, som flyger omkring om det inträffar en kollision.
Det är naturligtvis bra att vi satsar på säkerhet. Vi skall inte vara vårdslösa då vårt eget eller andras liv står på spel. Men som med alla andra goda ting kan också trygghetstänkandet drivas till överdrift.
Om vi blir allt för rädda att ta risker vågar vi aldrig börja leva. Om vi aldrig vågar börja trampa och öka farten kan vi aldrig lära oss att cykla utan stödhjul. Vågar vi inte släppa taget om stegen till bryggan eller kontakten med bottnen kan vi aldrig lära oss simma. Vågar vi inte säga åt en annan ”jag älskar dig” kan vi inte få uppleva kärlekens gensvar.
Driver vi trygghetstänkandet för långt förkväver vi livet. Det gäller också i relation till Gud. Att vara kristen är att våga lita på Guds omsorg, också då mycket talar för att det är högst riskabelt och osäkert. Men om vi gör Gud till en trygghetsautomat, till en menlös farbror som skall fixa alla våra problem, då har vi missförsått vem Gud är. Bibelns Gud är kärleksfull, men också helig och oändligt större än vad vi kan förstå, indragen i en dramatisk kamp mot ondskan i världen. Om vi tror att Gud finns till för att ge oss trygghet i varje enskild situation blir vi snart besvikna, då vi märker att alla problem inte försvinner.
Gud är alltså inte vår privata trygghetsautomat. Men det finns, liksom alltid, också ett annat dike som vi kan trilla i. När Jesus frestades var ett centralt tema frestelsen att sätta Gud på prov: kasta dig ned från tempelmuren, så måste Gud skicka sina änglar att ta emot dig, viskade Frestaren.
Den här typen av steg ut i det okända har i många kristna rörelser gjorts till ett eftertraktansvärt sätt att visa sin tro. Genom att ge sig ut på farliga resor eller genom att ta ekonomiska risker skall man visa sin förtröstan på Guds ledning och omsorg. Det som sällan kommer fram i vittnesbörd och tidningsintervjuer med sådana här trosvissa människor är vilka ekonomiska uppoffringar som det här ofta har krävt av närstående vänner och släktingar, eller vilken oro man utsätter sina närmaste för. Ambitionen att våga stora ting för Gud har ibland blivit ett slags självcentrerad egotripp, där allt fokuseras på vad jag vågar göra – men inte på vad andra behöver.
När Jesus gjorde under var det alltid för att det fanns en konkret människa som behövde hjälp. Han gjorde inga vågade språng bara för att visa sin makt eller för att få en ”kick” av att ta risker – risker, som ofta leder till problem som någon annan måste rycka ut för att lösa.
Dagens tema är förgängliga och oförgängliga skatter. I texten frågar Jesus: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men måste betala med sitt liv?” Vad hjälper det en människa om hon blir berömd, rik och mäktig – om hon samtidigt förlorar det som är viktigast i livet: närhet, kärlek, vänskap och medmänsklighet?
I slutet av texten kommer Jesus med ett uttalande som gnisslar litet obekvämt i en luthersk gudstjänst. ”Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.” Löna människan efter hennes gärningar? Är det inte just det kravet och den vedergällningslogiken som Guds nåd vill befria oss från?
Ja, det är det. Guds nåd kan inte förtjänas. Men Jesus framhåller på många ställen i evangelierna väldigt tydligt, att det ändå spelar en oändligt viktig roll hur vi lever. Trots att han inte kom till världen för att döma världen, utan för att rädda den, vill han utmana oss till medmänsklighet och frimodig tjänst. Det handlar om att låta nåden och förlåtelsen allt mer omforma oss själva och vårt sätt att leva. Det handlar om att ta emot nåden och låta den bli en levande verklighet i våra liv, i våra hem, i våra församlingar och i alla de sammanhang där vi rör oss.
När Jesus i dagens text talar om att vi skall dömas efter våra gärningar sker det i ett specifikt sammanhang. Han talar om den totala överlåtelsen åt Gud: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Om vi väljer att följa Jesus kan vi inte välja och vraka mellan olika alternativ. Vi kan inte plocka russinen ur kakan, lika litet som han kunde det. Om vi väljer att följa Jesus får vi bereda oss på att ta emot de kors, de prövningar och svårigheter, som vi kan få möta i hans efterföljd.
Prövningarna är inget självändamål, men de är en del av det mänskliga livet. Och eftersom Jesus inte vill föra os bort från våra medmänniskor, utan till dem, kommer vi också alltid att möta livet såväl i dess skönhet och godhet, som i all dess sårbarhet och bräcklighet. Men vi gör det inte ensamma, för Jesus själv går med oss.
Den oförgängliga skatten, trons gåva, är en gudsförtröstan som inte är ett självändamål eller en självisk egotripp. Tron kan växa och mogna till en grundtrygghet som ger oss mod att gå utanför vårt bekvämlighetsområde då värnandet om medmänniskans bästa kräver det av oss. Som människor och som kristna är vi kallade att med ord och handling vittna om det hopp och den oförgängliga förtröstan som tron på den treenige Guden kan ge oss.