2. sunnuntai pääsiäisestä, Joh. 10:11-16, Karl af Hällström

I dagens heliga evangelium talar Jesus om sig själv som den gode herden. Han kommer med ett par exempel på vad detta innebär: Den gode herden ger sitt liv för fåren, […] och jag känner mina får och de känner mig. Fåren och herden känner varandra och herden är beredd att skydda sina får till varje pris.
När han har gett dem kännetecknen på den verklige herden, talar han om två slags förstörare. Den ene är tjuven som dödar och stjäl. Tjuven nämner Jesus lite tidigare i Joh 10. Den andre [förstöraren] förstör inte själv, men om något händer ingriper han inte. [Johannes Chrysostomos] Jesus säger ju: Den som är lejd och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden.
När vi funderar kring ledarskap idag, kan vi ta dessa kriterier till hjälp. Detta gäller särskilt när vi betraktar kyrkligt ledarskap – påvar, biskopar, präster, gruppledare och hjälpledare, vad det nu allt finns – eftersom det kyrkliga ledarskapet mer än det världsliga lever efter idealet med den gode herden.
Men att sträva till ett ideal och att lyckas uppnå det är förstås två olika saker. Ett aktuellt exempel är de pedofili-skandaler som skakar den romersk-katolska kyrkan, men som inte heller vår kyrka är immun mot. De präster som har förgripit sig på barn kan jämföras med de tjuvar som stjäl och förstör. De biskopar och kardinaler som har beskyddat pedofil-prästerna kan i sin tur jämföras med lejda herdar, som nog sköter fåren när allt går bra, men överger dem när hårda tider stundar.
Det är svårt att utöva ledarskap på avstånd. För att ”fåren” och ”herden” skall känna varann, måste de naturligtvis ha kontakt med varann. Åtminstone på något plan. Ett administrativt ledarskap, där ledaren försöker skapa en fulländad organisation, är alltså värdelöst om det inte åtföljs av en personlig kontakt med dem man är satt att leda. Jag säger inte att det är oviktigt hurdan organisationen och dess administration är, men dessa bör ha en tjänande roll inför det som är det viktiga, nämligen människorna i organisationen.
Vi kan konstatera att Jesus inte försökte få allt gjort på en gång; han skapade ingen vattentät organisation. I stället utbildade han tolv apostlar och lät saker och ting växa därifrån.
Och kanske den bästa ledarskapsutbildningen är just sådan som den Jesus utformade. Han undervisade både genom predikningar och genom personliga samtal. Han lärde sina lärjungar både genom personligt exempel och genom att låta dem pröva på. Han använde ingen lärobok, utom kanske den Heliga Skrift (som på den tiden bestod av Gamla testamentet). Powerpoint och videokanoner var okända för honom. Det han hade var karaktär och karisma.
Vi får dock minnas att det finns många ledarstilar, där inte en är rätt och alla andra fel, även om det är klart att en del är bättre än andra. Det är t.ex. viktigt att betona att ledarens karaktär alltid är viktigare än hans karisma.
Karismatiska ledare kan samla stora skaror kring sig, och om de som Jesus har karaktär och utövar ett sant herdeskap, är det inget problem. Problem uppstår dock om målet för ledarskapet förskjuts från att vara att hjälpa ”fåren” att följa Gud till att kräva att de följer ledaren. Då är det inte längre frågan om ledarskap, utan om ”förledarskap”. Sådant har rätt ofta förekommit i vår värld – och spåren förskräcker.
Nu är det ju så, att ingen av oss som deltar i den här gudstjänsten är BARA får eller BARA herde. Vi är alla både och.
Vi är naturligtvis alla den Gode Herdens får – mer eller mindre medvetet, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre entusiastiskt – men i alla fall. Jesus är vår Herde, som tar hand om oss och beskyddar oss. Förutom Jesus kan det finnas många skikt av herdar som sköter om oss: föräldrar, äkta hälfter, lekmannaledare av olika slag, präster, biskopar m.m.
Samtidigt är vi alla herdar för någon annan. En del är herdar i kraft av sitt ämbete – det gäller t.ex. mig, som av kyrkan har fått ämbetet som pastor, vilket är latin och betyder just ”herde” – men andra är herdar på basen av sina personliga egenskaper eller sitt förhållande till andra människor. En far eller en mor är en herde för sina barn och vänner kan vara det för varandra, för att nämna ett par exempel. Men vanligast är väl förhoppningsvis att de går hand i hand – en hjälpledare är herde för sina konfirmander, en lärare för sina elever osv.
Om vi tidigare såg två kriterier för ledarskap, nämligen karaktär och karisma, där karaktären är det viktigare, ser vi nu ett tredje, nämligen ämbetet. Ledare kan man vara fastän man inget ämbete har, eftersom definitionen på en ledare väl är att man har efterföljare, men ämbetet gör att ledarskapet sker i en ordning som ger stabilitet och trygghet åt dem man leder. Det gör att det finns en viss övervakning av ledarskapet. En ledare som är en herde får göra sitt goda arbete, medan en som inte är det kan få stöd i sitt ledarskap eller flyttas till andra uppgifter för att skydda fåren.
Men vi, som är den Gode Herdens får, kan slappna av. Vi får leda våra medfår närmare Herden, men vi får också själva komma närmare honom. Han beskyddar oss till sista blodsdroppen. Rent bokstavligt. På korset har han besegrat allt som vill skada oss, och om räkenskapens dag dröjer, beror det på att han vet att också vi får har en klöv eller ett finger med i ondskans härjningar. Genom att uppstå från sin grav, leder oss Herden till evighetens saftiga gröna gräs, där tjuvar och vargar inte längre hotar fårahjorden.
Vi får bara se till att vi inte till slut sitter bland vargarna, tjuvarna och de lejda herdarna, utan har skött vår herdeuppgift ordentligt och kan överlämna vår egen hjord oskadd åt överherden, så att det till sist kan bli en hjord och en herde.
Hur vi ska klara detta får vi lära av den Gode Herdens undervisning och hans exempel. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.