21. sunnuntai helluntaista, Matt 22:1-14, Martin Fagerudd

Jesus beskrivs på samma sätt i Bibeln eftersom han alltid är förbunden till Gud. Människorna igen beskrivs på två sätt, antingen som positivt eller negativt inställda till Jesu budskap.
I liknelsen om bröllopsfesten och bröllopskläderna har beskrivningen av människorna ytterligare skärpts. Det kan också bero på att Jesus anlänt till Jerusalem där de avgörande händelserna äger rum.
I liknelsen avvisar människorna inbjudan till bröllopsfesten. De gör det inte bara helt utan motiveringar, utan deras hållning återspeglar i allt mer växande grad att de inte vill låta inbjudan på något sätt rubba deras värld. Det är förstås en ganska tidlös beskrivning av människans förhållande till Gud och nuförtiden är människan inte bara inriktad på det hon ser, utan alldeles särskilt inställd på det som bara angår henne personligen.
Liknelsen beskriver inte bara människors personliga saker som förhinder, utan också en grundattityd hos människan. Människornas attityd är så kategorisk, att de mördar tjänarna som kommer med inbjudan. Men det är ändå inte människorna som har huvudrollen i liknelsen, utan kungen.
Liknelsen om bröllopsfesten utgör egentligen höjdpunkten av en serie på tre liknelser, som Jesus berättar. Liknelserna har också en tydlig målgrupp, som mycket väl förstod de att det var dem Jesus talade om.
I den första liknelsen berättar Jesus om två söner som deras far sänder dem ut i sin vingård för att arbeta. Den första sonen säger nej, men ångrade sig sedan och går ut för att arbeta. Den andra säger ja, men går inte. Jesus ställer frågan vem av sönerna gjorde som fadern ville. Alla vet det självklara svaret.
Den här liknelsen berättar om två slags människor, om de lydiga, som inte gör som Gud vill, samt om de olydiga, som gör det som Gud vill. De olydiga kallas för syndare, som med glädje tog emot Jesu inbjudan. De lydiga eller de fromma hade vänt Jesus ryggen. De tror inte på Jesus eftersom de inte heller trodde på Johannes döparen.
Den andra liknelsen berättar om en jordägare som planterar en vingård och hyr ut den. När vingårdsägaren vid skördetiden sänder sina tjänare efter hyran, blir tjänarna pryglade, dödade och stenade. Ägaren sänder fler tjänare än den första gången, men de blir behandlade lika som de första. Till sist sänder han sin son och de som hyr vingården, dödar honom i hopp om att få hans arv.
Det är just här i denna liknelse som Jesu målgrupp för liknelserna kommer fram. Det är översteprästerna och fariseerna. Åt dem säger Jesus att Guds rike tas ifrån dem och ges åt ett folk som kan bära frukt. Frågan ställs också till det nya folket, huruvida det kan bära frukt. Med orden Många är bjudna, men få är utvalda påminner Jesus sina lärjungar, att också de kan gå miste om gåvan.
I dagens liknelse om bröllopsfesten når liknelserna sin höjdpunkt. Händelserna i de tre liknelserna eskalerar. I den andra liknelsen firar motståndarna till Guds rike vingårdsägarens sons död. Men den tredje liknelsen berättar att ägaren, som är kungen, håller bröllopsfest för sin son, som var död och att alla människor är inbjudna, både onda och goda.
Men alla liknelser betonar att Guds rike är en gåva och det tas emot tillsammans med sonen Jesus, som är alltid densamme och som sänder inbjudan till alla. Det här betyder att kyrkan tillhör alla. Det betyder att straffet som människan förtjänat, tar Jesus på sig som inte förtjänat det. På så vis verkar Guds rike där syndernas förlåtelse tas emot. Men som vi vet så gick Jesu väg till uppståndelse och försoning via korsets kval och plåga. Varför försoningen måste ta den vägen beror på att lidandet så ofta är människans lott och del. Gud valde den vägen därför att alla människor är bekanta med lidandet och att det är språket som alla människor förstår, för att människan skall ha en möjlighet att ta emot Guds rike.