24. sunnuntai helluntaista, Matt. 22:15-22, Martin Fagerudd

Martin Fagerudd
Vanda svenska församling

Visst känns det verkligt avsiktligt att frågan om skatten till kejsaren kommer upp i evangeliet nu när hela folkets skattekalender är publicerad. Skattekalendern är föremålet för allas nyfikenhet och visst är det omöjligt att undgå löpsedlarnas budskap som med stora rubriker tutar ut med vem som tjänar mest och vem har de högsta kapitalinkomsterna.
Nu handlar inte huvudfrågan i evangeliet om vem som tjänar mest. Frågan är mycket radikalare, som kanske knappast någon vågar ställa offentligt Skall man överhuvudtaget betala skatt? Vi vet alla vad vi får för våra skatter och vi vet att med dem eftersträvar vårt samhälle rättvisa, att var och en skall få vad den behöver.
Fariséerna väcker skattefrågan, som är en personskatt och den infördes år 6. e.Kr. Det är deras fråga, eftersom just de vägrade betala den.
Jesu svar ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” handlar ytterst om var gränsen går för lojalitet till dem som har makten. Fariseerna som inte var lojala mot kejsaren ville heller inte visa något yttre tecken på lojalitet så som att betala skatt. Men med sitt svar menar Jesus att man skall utesluta varken kejsare eller Gud från verkligheten. Båda hör till den.
Frågan om skatten är egentligen en fälla. Vad Jesus än svarar får han ovänner och under sina sista dagar i Jerusalem svarar Jesus på tre andra frågor som brände i samtiden och återspeglade den oroliga tidsandan, så som Finns det verkligen en uppståndelse från de döda? Vilket är det viktigaste budet? Är Messias Davids son? Den enda fråga sadducéerna ställer handlar om uppståndelsen. De andra frågorna är fariseernas.
Egentligen så är frågan om uppståndelsen inte någon fråga för dem alls. De trodde överhuvudtaget inte på den. Det här menade de att grundade sig på GT, av vilket det bara godkände Moseböckerna. De uteslöt profeterna och deras skarpa kritik av översteprästerna som folkets ledare, av vilka de flesta hörde till sadduceernas parti. Genom att de utesluter profeterna utesluter de också tron på att Gud kan skapa nytt.
Sadduceerna tycker att uppståndelsen är absurd och samma vanvettighet återspeglar också deras fråga; vems hustru blir en änka vid uppståndelsen när hon varit gift med sju bröder och alla dött en efter en. Mose lag föreskriver att änkan måste gifta sig med den avlidnas bror för att trygga avkomma åt honom.
Jesus svarar dem med ett citat just ur Moseböckerna som är faktiskt det enda ord som hänvisar till uppståndelsen ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”. Jesus förutsätter att Gud har väckt dem från de döda när hans löfte förverkligades först århundraden efter deras död. Gud ger inte löften åt döda. Han är en Gud för de levande och för dem som uppväckts.
Sedan ställer en laglärare Jesus en fråga om det största budet. Jesus svar låter förstå att alla bud egentligen börjar betyda något först med det dubbla kärleksbudet. Den sista och avgörande frågan ställer Jesus fariseerna själv ”är Messias Davids son?” Det är klart att Messias är Davids son. Jesus presenterar saken på samma sätt som fariséerna genom ett motsatsförhållande och med hjälp av ett oemotsägligt argument ur den 110 psaltarpsalmen. Jesus svarar på frågan, att om han i sitt jordiska liv är Messias och Davids son, så är han också den upphöjde Herren, som sitter på Guds högra sida. Med sitt svar visar han att alla förväntningar har uppfyllts. Efter det här vågar ingen fråga Jesus något mer.
Jesus ställer idag en viktig fråga Vad hör åt kejsaren, vad hör åt Gud? När Jesus svarar fariseerna på frågan om skatten är det trots allt den senare delen av frågan som dominerar hela svaret. Med sitt svar säger Jesus att ingen människa kan avgöra vad som hör åt Gud. Eftersom allt tillhör Gud, så är det ju han själv som bestämmer vad som tillhör kejsaren. Allt tillhör Gud och han fyller hela universum och mycket mera till. Men det enda han vill är att fylla våra hjärtan med tro och tillit till honom.
Man kunde tillämpa Jesu svar på de fyra frågorna och ställa den på följande sätt Vad hör åt människan och vad hör åt Gud? Då betyder hans svar att kärleken till Gud och till medmänniskan är det viktigaste budet och vi upptäcker hans kärleksfulla makt framför allt i att Jesus är Kristus, Messias den ende Sonen. Just i den ende Sonen upptäcker vi att Gud öppnat himmelriket för oss alla, så att vi av Gud kan vänta uppståndelse och liv, och just det hör åt människan.