3. sunnuntai helluntaista, Luk. 14:16-24, Martin Fagerudd

Martin Fagerudd
Borgå svenska församling

Temat för Jesu verksamhet är Guds rike. Redan i inledningen till sin verksamhet som sker i Nasarets synagoga tar Jesus upp temat. Ordet synagoga är grekiska och betyder vandra tillsammans och samarbeta. På hebreiska heter synagoga haknesset och ordet står också i modern betydelse för staten Israels riksdag. I en riksdag vandrar man tillsammans genom att samarbeta.

I Nasarets synagoga där man firade gudstjänst varje sabbat, och i vilken Jesus deltog, vandrar man naturligtvis tillsammans och samarbetar i tro. I Nasarets synagoga håller Jesus sin första predikan och kallar människor till Guds rike. Han säger där ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19).
I dagens evangelium når temat en höjdpunkt. I en liknelse berättar Jesus att en man ordnar en stor fest, dit han kallar många därför att han är rik. Man måste man anta att han först inbjuder sina vänner eftersom man inte brukade bjuda främmande människor. Han sänder ut sin tjänare med inbjudan till dem. Men vännerna tar inte emot inbjudan, den ena har den ena ursäkten och den andra har den andra. Det berättas att mannen blir vred när han hör nyheterna om att man tackat nej till inbjudan.
Liknelsen är inte vilken som helst utan i den berättar Jesus att han är sänd på Guds uppdrag att kalla människor till Guds rike. I liknelsen hör vi Guds röst. Med liknelsen vill Jesus berätta varför han vänt sig speciellt till dem som man allra minst väntade att skulle få kallelsen. Det här är första gången Jesus försvarar sin verksamhet bland syndare eller dem som man ansåg att inte var värda kallelsen till Guds rike. Men på andra ställen förklarar han också att Gud inte heller glömt dem som höll sig som goda människor och värda kallelsen. Men det var bara det att de som höll sig goda och verkligen värda en inbjudan var just de som i liknelsen kommer med en mängd ursäkter. Därför går kallelsen till dem som inte var värda att ta emot kallelsen.
Ämnet till sin liknelse får Jesus precis direkt i den situation han befinner sig. Han är gäst vid en liten fest för speciellt inbjudna gäster hos en högt uppsatt man, en medlem av Stora rådet. Det innebär att Jesu värd är minister i regeringen, där översteprästen Kajafas var statsminister. Kajafas hörde hörde till sadduceernas parti. Det andra partiet i regeringen utgjordes av fariseerna och till det partiet hörde Jesu värd. Fariseerna bildade också ett slags andlig väckelserörelse och deras mål var att göra alla i Israel till heliga medlemmar av folket, så som GT säger att Israels folk skall vara.
Det var bara det att fariseerna inte godkände vem som helst. GT säger att handikappade och fattiga inte var förtjänta av att komma in i Guds rike p.g.a. sina kroppsfel och sin låga sociala ställning. Det betydde att de hade varken någon Gudsgemenskap eller människogemenskap. Därtill ansåg människor att deras sjukdomar och låga ställning var ett straff av Gud för deras synder.
Enda möjligheten för dem var att de skulle ha blivit botade och upprättade. Nu säger Jesus med liknelsen: Det är därför jag här och därför arbetar jag bland de sjuka, fattiga och syndarna. Den här verksamheten märks av andra människor och väcker deras kritik mot Jesu verksamhet. Den andra liknelsen där Jesus försvarar sin verksamhet bland syndarna och Guds godhet mot dem är liknelsen om den förlorade sonen.
Med liknelsen säger Gud: Så här arbetar jag hela tiden för att många människor skall nå mitt rike. Gud ser inte personen, gör inte skillnad på människor utan vill samla så många som möjligt. Därför har han sagt till apostlarna: Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar….

Konfirmander. Också ni har tagit emot kallelsen till Guds rike. Det var era föräldrar som på era vägnar gjorde det genom att låta döpa er och på det viset blev ni medlemmar i församlingen, Guds barn och Jesu lärjungar.
Därför har ni gått i skriftskola och fått lära er vad den här kallelsen till Guds rike betyder. Det går den kristna tron ut på. Ni har därför bl.a. lärt er trosbekännelsen utantill. Den är lång och ni har säkert haft det arbetsamt att lära er den, för att inte tala om att förstå allt den innehåller. Det tror jag inte heller någon väntar sig av er att ni skall göra.
Ni behöver ännu inte vara vuxna och ni behöver inte ännu svara för allt som vuxna måste göra. Därför kan ni se trosbekännelsen som en gåva. Tron själv är ju en gåva och inte ett krav. Den kan man därför inte skaffa sig med egen kraft. Därför är tron främst en sak mellan envar och Gud. Ingen människa kan där komma emellan.
Dessutom får ni ta emot välsignelsen som sker genom handpåläggning och bön. Det är det som konfirmationen går ut på. På samma sätt skedde det i dopet. Allt det här handlar om vad Gud gör för oss. Redan i dopet blev ni Guds barn och när ni i dag konfirmeras, så betyder det att Gud bekräftar att ni allt fortfarande är hans barn och att ingenting ändrat från hans sida. Vi som är samlade här idag till er konfirmation vandrar tillsammans till Guds rike. Det är också viktigt att vi samarbetar för att ingen skall bli på vägen. Tron som är en gåva och som vi får uppleva personligen är samtidigt också gemensam. Vi får alla växa i den, vilket betyder att vi växer i kunskapen om Gud, vad han gjort för oss i Jesus. Amen.