(Predikan vid konsert med Amigo Choral och Pekka Simojoki under kyrkodagarna i Jyväskylä)
Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” (Joh 14:1-7)
Att ta in på ett hotell kan vara väldigt skönt. Efter en lång dag, då du kanske träffat många nya människor och upplevt nya platser, är det skönt att få dra sig tillbaka i ensamhet. När man hittat sitt rum i en av de långa hotellkorridorerna får man stänga dörren om sig och strunta i vem som bor i de andra rummen.
Men om du saknar sällskap och någon att prata med kan du känna dig väldigt ensam på ett hotell. Allting är så anonymt och ordnat så att man skall ha minimalt att göra med de andra gästerna. Personalen gör visserligen sitt bästa för att servicen skall fungera, men allting sker på ett litet distanserat sätt.
Är det ett hotell som Jesus vill att vi skall tänka på, när han liknar Gud Faders hem med ett hus som har många rum? Jag tror inte det. Jag hoppas att det inte är så.
I och för sig kunde det var en bild som tilltalar oss människor idag, då religion och gudstro har blivit någonting privat, någonting som man inte skyltar med offentligt, utan behåller för sig själv, i sitt inre i sitt hjärta.
Och visst, vi skall ha rätt att vara ensamma med Gud. Vi får komma till Gud med våra innersta drömmar och rädslor, också sådant som vi inte vill att någon annan skall veta om. Jesus själv talade om att vi, när vi ber, gärna kan gå in i vår kammare och tala förtroligt med Gud som vi talar till en god pappa. Jesus varnar för att be på ett sätt som blir en show, ett sätt att visa upp sig, ett sätt att demonstrera inför andra hur duktig jag är på att be.
Men som kristna behöver vi också be tillsammans, leva tillsammans och agera tillsammans – och sjunga tillsammans, inte att förglömma här under en konsert. Gud kallar oss inte till individualism, utan till gemenskap. Gud vill få oss att förstå hur mycket vi behöver varandra, och hur mycket vi behöver Gud – men också tvärtom: Gud vill få oss att förstå hur mycket andra behöver oss och hur mycket Gud behöver oss. Att leva som kristen är att leva i ömsesidig förtröstan och i en ömsesidig arbetsgemenskap.
Bilden av Guds hus som ett hem med många rum är inte en kallelse till självtillräcklighet, ett slags ”jag klarar mig själv”-attityd. Nej, bilden av hemmet med många rum vill understryka två viktiga saker: det finns rum för mig hos Gud och det finns rum för många olika slags människor hos Gud.
Gud vill inte skapa en likriktad monokultur, där alla blir likadana. Gud vill ge rum för den rikedom som är följden av mångfald. Det här har vi kristna ibland svårt att komma ihåg; både i historien och idag finns det tyvärr många exempel på hur kristna kyrkor och rörelser har uppvisat en oförmåga att förhålla sig till dem som tänker, tror och lever annorlunda.
Men om vi tänker efter finns det stöd för tanken att Gud bejakar mångfald och variation på många håll i Bibeln. Vi kan tänka på skapelsen, där det sägs att Gud skapade människan till sin avbild. Gud som är större och mer gåtfull och underbar än någon kan förstå, kan inte avbildas av en enda människa. Ingen av oss klarar av att på egen hand vara Guds avbild, det är en uppgift vi uppfyller tillsammans som mänsklighet och som kyrka.
De bilder som Jesus och Paulus använder för att beskriva kyrkan och de kristna visar likaså på mångfald och variation: ett träd med många grenar, en kropp med många lemmar, som alla samspelar, men ingalunda är likadana.
Den första pingsten föddes kyrkan. Undret som skedde var inte att alla människor som samlats från olika delar av världen plötsligt förstod samma språk. Undret var att alla fick höra om Guds väldiga och befriande gärningar på sitt eget språk. Anden åstadkom inte en monolog, utan en polyfon kakofoni av språk och röster. Ända från kyrkans födelse har den haft uppgiften att översätta, göra begripligt, anpassa och knyta an till åhörarna.
Körsång och allsång är en bild för kyrkan. Var och en bidrar med sin egen röst, sitt tonläge, sin artikulation, för att helheten skall låta så bra som möjligt. Det behövs olika stämmor, olika kön, gärna olika åldrars sångare – och det behövs förstås också ackompanjatörer, körledare, kompositörer och solister – men ingen av dem klarar sig utan de andra.
Så är det också i Guds rike. Vi behöver varandra, och de andra behöver oss. Vi behöver församlingen, och församlingen behöver oss. Vi behöver samhället, och samhället behöver oss. Vår värld behöver oss, och vi människor är helt beroende av världen.
Men oberoende av hur bra vi är på att sjunga, eller hur bra eller hur mycket vi bidrar till vår nästas bästa, till församlingen och till samhället, får vi ändå komma ihåg, att i vår faders hem finns det många rum. Det finns alltid plats för oss hos Gud.
Kun Jeesus puhuu siitä, että hänen isänsä kodissa on monta huonetta, meidän ei ensi sijaisesti pidä ajatella hotellia. Hotellissa riittää toki huoneita, mutta siellä jokainen vain asuu tilapäisesti, ja muilta eristettynä.
Pekka Simojoki on monta vuotta kiertänyt seurakunnissa ja järjestänyt majatalo-iltoja. Ehkä juuri kuva majatalosta voisi auttaa meidät löytämään tärkeitä ulottuvuuksia Jeesuksen vertausksessa. Jumalan koti on kuin majatalo, jossa meille aina löytyy huone.
Majatalossa on isäntä ja emäntä, joka tervehtii vieraita ja huolehtii heidän tarpeistaan. Toisessa vertauksessa Jeesus kuvaa Jumalaa isänä, joka avosylillä ottaa vastaan lapsensa, joka on ollut eksyksissä; lapsensa, joka on halunnut pärjätä yksin – isän antamalla rahoilla. Kun palaamme Jumalan luo meitä ei odota haukut ja tuomio, vaan syli ja juhla.
Majatalossa vierailla on mahdollisuus olla kanssakäymisessä isäntäväen ja toisten vieraiden kanssa. Tätä elämä oikeastaan on, kovasti yksinkertaistaen: yhdessäoloa, yhdessä eloa.
Elämässä, eikä varsinkaan Jumalan valtakunnassa, kukaan ei ole solisti. Kun elämä tuntuu hyvältä, silloin toimimme yhdessä kuin kuoro: jokainen ääni, jokainen ääniala, jokainen soitin toimii sopusoinnussa, tai välillä sopivassa riitasoinnussa, toisten äänien kanssa. Tähän meidän tulee pyrkiä perheinä ja ystävinä, seurakuntana, yhteiskuntana, ihmiskuntana, Jumalan valtakuntana: kun elämme ja toimimme yhdessä toistemme ja luomakunnan parhaaksi, silloin toiminta on ylistyslaulua ja ylistyslaulu on toimintaa.
Mutta kun usko omiin mahdollisuuksiin hiipuu, tai kun koemme oman riittämättömyytemme, silloin saamme muistaa armollisen sanoman: isämme kodissa on monta huonetta, monta asuinsijaa. Siellä meille aina on tilaa.