4. paastonajan sunnuntai, Joh. 6:1–15, Martin Fagerudd

Hundratals miljoner människor lever vid svältgränsen. Det är omöjligt att få ett grepp om en så stor mängd människor. Ännu svårare är det att begripa hur man skulle kunna hjälpa dem. Man känner sig väldigt liten. Räcker fem bröd och två fiskar? Det skulle räcka om vi hade tillräckligt med tro. Om vi hade tillräckligt med tro skulle vi t.o.m. kunna flytta berg. Men det har vi inte.
Jesus ber sina lärjungar mätta alla de femtusen männen. Visst fanns också lika många kvinnor och barn, men männen var de enda som räknades. Lärjungen säger att de har bara 200 denarer i kassan. För en denar fick en familj sitt dagliga bröd. Tvåhundra denarer är tvåhundra dagslöner för en vanlig arbetare den tiden. Det skulle ha behövts tusentals dagslöner.
Vi förstår av det här att brödet är en lika dyrbar och uppskattad gåva nu som då. Brödet är en gåva, med vilket Gud visar att han tar hand om oss och våra behov. Det är också ett tecken på att Gud ser till att alla som han skapat också får leva. Gud vill inte att hans barn skall lida nöd.
Nu berättar Bibeln att Jesus gjorde många under och tecken, mera än vad ryms i en liten boksamling som Nya testamentet. Därför nämner det bara sju tecken, som Jesus gör. Ett tecken är på sätt och vis ett under, men egentligen mycket mera. Det vill inte bara berätta om undret Jesus gör, utan det vill berätta något viktigt om Jesus: att Jesus är Guds son. Det är det som är tecknets budskapet i NT.
Människorna blir inte bara mätta, utan de ser att det blir mycket bröd över. Då säger de Det här måste vara Profeten. De förstår genast vad det handlar om. De vet och tror att Jesus är Guds son, den som Gud har sänt. Tidn är inne.
Människorna är alldeles häpna över undret eller tecknet, så att de följer Jesus nästa dag, just för att de blev mätta. De erkänner att Jesus är Guds son. De känner att Gud är nära och att det är just han som skapar tro hos dem.
Visst vet vi att människan vill på många sätt trygga sitt dagliga bröd, främst genom arbete. Vi vill leva i dag, i morgon och i långa tider framåt. Vi försöker trygga vår morgondag men vi vet vi att den inte är i vår hand. Därför lär oss Jesus i bönen Fader vår att bara be om brödet för en dag i sänder, och så lär han oss också att lägga vårt liv i Guds hand, för att Gud har hand om oss alla, om allt levande, så att han ger alla det de behöver.
Människorna som fick vara med om det stora brödundret, kom säkert alltid ihåg den händelsen, när Gud överraskade dem. Han sände Jesus för att göra det verkligt fina och stora jobbet. Det är ganska naturligt att den som gör ett bra jobb, vill man gärna ha till ledare. De vill göra Jesus till kung. Men Jesus ville inte.
Jesus gör sju tecken, börjande med vinundret i Kana i Galiléen och som han fortsatte med brödundret. Det sjunde tecknet är att han väckte Lasraos från de döda. Man skulle tro att alla de här tecknena hade en så stor verkan att alla som såg dem, skulle tro, men så var det inte. Snarare är det så att alla tecken var orsaken till att Jesus blir dömd till döden och korsfäst. Men med sina tecken visade Jesus hurudan Gud är: så här härlig är han, att han tar hand om alla. Tro på honom. Men det ville inte människorna.
Då påminner Jesus oss om att Gud skänker oss mera än vanligt bröd, när han säger Jag är livets bröd. Ingen som fått ta emot det brödet behöver hungra eller törsta mer. Det är just det som de fem bröden och två fiskarna berättar. Jesus kallar oss att upptäcka Gud som har omsorg om alla, inte bara om det som vi behöver för dagen, utan om det som vi behöver för det eviga livet.
Jag skall just avsluta min predikan, men fortfarande finns det hungrande och fattiga människor ibland oss. Jag kunde inte ändra på det. Jag har inte så mycket tro. Gud har aldrig planerat att det skulle finnas svältande människor. Men han vet också att vi inte har all tro. Men han har gett oss så mycket att vi kan räcka vår hjälpande hand till våra nödställda medmänniskor. Gud har ju räckt ut åt oss sin hjälpande hand i Jesus, så att vi får leva.