När vi i vår tid och i vårt land hör ordet Abba, tänker vi väl först på popmusik eller på sill. Men när ordet förekommer i NT, är det ett arameiskt ord som inte egentligen betyder ”fader”, utan snarare ”pappa” eller rent av ”papi”.
NT är med några små detaljer när skrivet på grekiska, som var det allmänna gemensamma språket i östra Medelhavsområdet på den tiden, lite som engelska är det idag. De små detaljer som jag hänvisade till är vissa hebreiska eller arameiska uttryck som har tagits med i den grekiska texten, eftersom de så kraftigt har förknippats med Jesus. Några av dessa är hosianna, amen, talita koum, effata – och så abba.
I judendomen kunde – och kan – Gud tilltalas med ett vördnadsfullt ”Fader”, precis som en from muslim inte skulle ha något problem med att be bönen ”Fader vår”. I båda fallen handlar det ändå om att man vördnadsfullt och respektfullt närmar sig sitt eller folkets eller alltings ursprung, inte om något barnsligt jollrande vid pappas fötter. När Jesus tilltalar Gud med ordet abba, måste det alltså ha gett folk hicka, för hur kan en människa tilltala universums härskare, härskarornas Gud, på ett så intimt sätt? Därför har också NT:s författare lämnat ordet oöversatt i sin grekiska text. Och så bör också bibelöversättarna göra.
En av dessa författare är Paulus i Rom 8, som är dagens andra läsning. Där skriver han bl.a.: Ni har fått en ande som ger söners rätt, så att ni kan ropa ”Abba! Fader!” Vi återkommer strax till detta.
När vi, som strävar efter jämställdhet också mellan könen, läser uttryck som ”Guds söner,” undrar vi fort varför inte döttrarna nämns. Nå, i de flesta fall är ”döttrarna” inkluderade i ”sönerna,” och man kunde i översättningen använda det mer inkluderande uttrycket ”Guds barn.” Men detta är en lite speciell passage. Här används nämligen både ”söner” och ”barn” i en lite speciell innebörd.
[Den heliga] Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn, skriver Paulus. Och det är vi. I dopet har vi fått Guds Ande, när vi s.a.s. adopterades av Gud och blev Guds barn. Detta barnaskap kan ingen ta ifrån oss. Paulus skriver mycket kraftigt lite senare i samma Rom 8(:38f): Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Man kunde alltså säga, att alla som har ande från Gud är Guds barn. I motsats till detta kan vi se det som Paulus skriver: Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Skillnaden mellan ”barn” och ”söner” är alltså att den ena gruppen passivt ”har” Guds ande, medan den andra aktivt ”leds av” Guds ande.
Och följderna av detta syns i det patriarkaliska sättet att skifta arv. Oftast gick det så, att en son ärvde mer än en dotter – döttrarna blev ibland rent av arvlösa, eftersom de redan hade fått ut sin andel i form av en brudgåva. Dessutom ärvde den förstfödde sonen ofta dubbelt så mycket som sina yngre bröder. Detaljerna skiftade från tid till tid, men detta var huvuddragen.
Om vi då tänker på det som Paulus säger, blir det så här. Vi är barn, och då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar. Men de som dessutom, genom att låta sig ledas av Gud, har blivit ”söner” (naturligtvis oberoende av kön), har fått en större del av arvet än sina ”systrar”, om ni förstår mig rätt.
I Bibeln finns det ju förresten också kvinnliga bilder som omfattar det manliga. Ett exempel är Upp:s bild av Lammets bröllop, där kyrkan beskrivs som en brud, som är redo att gifta sig med sin brudgum, Kristus. Och i denna brud ingår, det är jag säker på, också många män.
Nåja, för att komma bort från detta patriarkaliska bildspråk som kan bli ett hinder för någon, vill jag uttrycka Pauli tanke i nutida termer.
I dopet har vi blivit Guds barn och fått Guds Ande i oss. Precis som ett spädbarn av naturen är passivt och inte kan äta själv eller klä sig själv, är vi i början passiva också som kristna. Vi bör lära oss att ledas av Gud så vi kan bli aktiva kristna. Det betyder ingalunda endast att delta i gudstjänster eller andra församlingsaktiviteter, utan framför allt att sträva efter att i varje situation följa det dubbla kärleksbudet – att älska Gud mer än någonting annat och att älska sin medmänniska lika mycket som sig själv.
Då får vi också lära oss mer om Gud, om hans kärlek och om kristendomen än de som inte gör sig något besvär. Detta betyder inte att vi skulle vara mer älskade av Gud, mer värda, mer frälsta eller så, utan bara att vi får en större insikt. Precis som man får en större insikt i vad som helst som man engagerar sig i. Denna insikt gör oss inte till kristna eller ger oss Guds Ande – för det sker i dopet. Denna insikt kan bara hjälpa oss att få vårt liv här i världen i bättre ordning, att bygga det på det som håller och inte på det som försvinner.
Men det är inte så illa det heller.
Och då lär vi oss också vilken av betydelserna av ordet Abba som är viktigast – popmusik, sill eller vår himmelske pappa.