Apostolien päivä, Mark. 3:13-19, Martin Fagerudd

Jesu lärjungar utgjorde allt annat än en enhetlig grupp. Fyra av dem är fiskare, vilket på den tiden inte var en ansedd yrkesgrupp, lika lågt ansedd är representanten för Herodes tullförvaltning, och åtminstone två var politiskt aktiva seloter som menade att våld lönar sig mot romarna och var alltså terrorister. Det går fram av deras namn. Vad de övriga fem representerar går inte fram av deras namn, men det är inte precis någon söndagsskolgrupp. Inte underligt att Jesus hålls under lupp av de regerande.
Att vänta sig att den här gruppen skulle dra åt samma håll, ser ut som en utopi, och många kanske tänker att det inte är så underligt att vi i vår tids kyrka har det som vi har det. Sällan drog Jesu skara jämt i avgörande frågorna. I motsats till Jesus samlade t.ex. fariseerna alltid runt sig likasinnade.
Fyra av lärjungarna får nya namn. Simon får namnet Petrus. Petrus är den som Jesus kallar först. Markus evangelium förklarar inte vad namnet betyder, men det gör Matteus som förklarar att namnet betyder ”klippan” och att Petrus är den klippa på vilken Jesus bygger sig kyrka, som byggs på hans bekännelse av Jesus som Messias, den levande Gudens Son.
De två följande som får ett nytt namn är bröderna Jakob och Johannes. De får namnet Boanerges, vilket också översatts till grekiska i evangeliet och betyder ”Åskans söner”. Jakob och Johannes kommer vi ihåg som de där orädda bröderna som försökte radikalt förbättra sina positioner i Guds rike när de andra vid ett tillfälle var rädda. Fastän bröderna är orädda så beskriver knappast namnet deras lynne, utan snarare deras förkunnelse, om vars innehåll namnet ger en ganska tydlig bild.
Sen finns det ännu en som nämns som får ett nytt namn. En av lärjungarna heter Matteus, och när man läser litet tidigare i Markus evangelium om tullmannen Levi som kallas så förstår man igen med hjälp av Matteus evangelium att Levi och Matteus är en och samma person. Namnet Matteus kommer nära betydelsen gåva eller att ge.
Det är just denna skara på tolv som Jesus kallar och utser att följa honom. Egentligen så beskriver inte ordet ”utse” det som faktiskt sker. Ordet betyder egetligen att ”installera” så som man installerar t.ex. kyrkoherdar i sin tjänst. Att installera betyder att den installerade med tjänsten får en alldeles klar och tydlig uppgift. En sådan uppgift får lärjungarna. De skall följa Jesus, predika och de har makt över demoner. Evangeliet förklarar närmare vad det betyder att följa Jesus: det är att vara med honom.
Att gruppen är oenhetlig och att var och en tycks ha sina egna strävanden kommer väl fram i evangelierna hur de följer och är med Jesus. Den ena har det ena kravet, den andra har det andra och på något sätt tycks det vara svårt för dem att förstå vad det betyder att vara störst i himmelriket.
Men en tydlig vänding sker i apostlarnas skara och arbetslag, när de efter Jesu död och uppståndelse kallas återigen för att efterfölja Jesus, att återuppta sitt uppdrag. De gör allt tillsammans, utan att tänka på den enskilda nyttan och positionen. Hur den här gruppen agerar får vi en närmare inblick i Apg (= Apostlagärningarna), speciellt i kyrkans mest kritiska skeden, som alls inte utgjordes av förföljelserna som kom och gick, inte heller av några yttre frågor, utan om frågor som handlade om kyrkans och församlingens innersta väsen. Hur avgjorde den unga kyrkan och dess utsända just i dessa viktigaste frågor?
Den unga kyrkans största kris utgjordes av det att frälsningsbudskapet, evangeliet är dynamiskt, det söker precis som livet nya marker där det får slå rot, gro och växa. Budskapet hade nämligen också mottagits av hedningarna, och inte bara av infödda judar. Hur skall de trogna kristna som också var trogna judar förhålla sig till hedningarna och deras tro? Är hedningarna riktiga kristna?
Den här konflikten blossade egentligen upp på ny mark, i den syriska staden Antiokia, där det fans en församling bestående av både judar och hedningar. Där firade dessa båda grupper tillsammans den heliga nattvarden.
Petrus brukade som den enda av apostlarna delta i dessa heliga måltider – ända tills några av Jakobs, Jesu bror, anhängare kommer och säger åt Petrus att för att vara trovärdig i att vinna judiska själar, skall du inte delta i nattvarden tillsammans med de hednakristna. GT ställer nämligen begränsningar för judars och hedningars umgänge.
Sagt som gjort. Petrus följde rådet eller snarare ordern. Jakob var ju ledare i Jerusalem och ledare lyder man. Paulus får också höra om det och tar illa upp på de hednakristnas vägnar, för han vet vad den här handlingen betyder. Petrus handling innebär att de hednakristna inte bara känner sig utanför församlings- och nattvardsgemenskapen, utan de är definitivt också utanför kyrkan och utanför hela frälsningen. Petrus menar med sin handling, att den som vill vara kristen skall först bli jude.
Det här var inte bara kyrkans första skandal, utan också kyrkans genom alla tider största problem och har sina efterdyningar i många frågor ännu i vår tid. Både Paulus och Apg berättar om det här. Hur löser kyrkan saken?
Man håller möte som både Paulus berättar om i Galaterbrevet och som också Apg berättar om, litet på olika sätt, men de är överens på huvudpunkterna. Huvudsaken är denna: Både Petrus och Paulus vädjar på sitt håll till enheten i frälsningsbudskapet, evangeliet: Om judar blir frälsta p.g.a. nåd och tro, kan det inte krävas laggärningar av hedningarna för att de ska bli frälsta. Apostlarna påminner om att både de judiska kristna och de hedniska kristna har fått samma tro och samma heliga Ande, som gåva av Gud, utan att ha gjort sig förtjänta av dem.
Eftersom alla fått tron och den heliga Anden måste man och kan man vara enig i det absolut viktigaste. Både Paulus och Apg vittnar samstämmigt om att man vid apostlamötet kom överens om att frälsningsbudskapet gäller på samma sätt för både hedningarna och judar. Hedningarna blir frälsta som hedningar, utan att bli judar, och judar blir frälsta som judar. Paulus berättar att på det här skakade han, Jakob, Petrus och Johannes hand, som ett tecken på att de är överens.
Man brukar ju på skoj kalla de odöpta för hedningar. I sak är det ju riktigt eftersom vi inte föds som kristna in i kyrkan, såsom en jude föds in i det judiska folket och kan förstå sig tillhöra Guds folk på basen av börd. Vi blir nog kristna och frälsta sådana som vi är. Tillsammans med apostlarna blir vi installerade till att vara med Jesus, genom dopet och tron. Därför består kyrkans medlemmar av förlåtna syndare, systrar och bröder, p.g.a. det Gud gjort för oss genom Kristi lidande, död och uppståndelse. Gud har öppnat himmelriket för oss och därför får vi kalla oss Guds barn och Jesu lärjungar. På det sättet har Gud gjort oss till alla himmelrikets egendom.
Apostlarna kom gemensamt överens med den heliga Andens hjälp om det allra viktigaste, att frälsningsbudskapet, evangeliet, gäller alla utan åtskillnad, att det gäller den som hör det, tar emot det och tror. Hur blev det då med nattvardsgemenskapen mellan de judiska- och hedniska kristna i den unga kyrkan?
Paulus redogör med många ord för hur frågan om hedningarnas frälsning löstes, det man hade uppnått med den heliga Andens hjälp. Men Paulus nämner inte med ett ord (i Gal) hur problemet med nattvardsgemenskapen löstes – därför att det inte löstes. Man fortsatte att hålla nattvard på var sitt håll. Det är också ett faktum mellan många av våra dagars kyrkor. I den meningen så är församlingen i Syriens Antiokia ett unikt kyrkosociologiskt försök. Men det är bra att den situationen har funnits.
Det är bra att veta när man måste vara överens, men att man inte nödvändigtvis alltid behöver vara det i alla ärenden. Det är viktigast med Andens enhet i det allra viktigaste i frälsningsbudskapet. Sen kan man bygga på utgående ifrån det. Visst är det alltid bra att sträva till endräkt, eftersom det är då man inte kan ty sig till någon annan än den heliga Anden, som har fortfarande ett och annat att säga församlingen, när man vill lyssna.
När en del kyrkofäder långt senare än apostlarna skriver om de första kristna i Jerusalem och bl.a. kritiserar deras primitiva lära om Kristus, skriver de om en sådan grupp som inte mera finns. Redan NT antyder att budskapet tas i allt större grad emot av människor av hednisk härkomst, vilket formar kyrkan. Men också den stigen är oftats kantad av törnen.
Vad är det som sker nu och vad kommer att ske i framtiden? Hur kommer vi eller de kommande kristna att handla? Det viktigaste för apostlarna när de följer Jesus är att sköta sitt uppdrag som de fått. Dessutom får de alltid vara med Jesus, han är alltid med dem och han är alltid med oss genom den heliga Anden, som också vi fått. Amen.