Helluntaipäivä, Joh. 3:16-21, Björn Vikström

Björn Vikström
Tammisaarenseudun ruotsalainen seurakunta

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

I filmen ”Blues Brothers” får den ena brodern en uppenbarelse mitt under en gudstjänst med extremt svängig körmusik. ”I’ve seen the light” utropar han. I hans fall handlar det om något väldigt konkret: det katolska barnhemmet där de vuxit upp hotas av vräkning, och bröderna vill hjälpa till att samla in de pengar som behövs.

Uppenbarelsen går ut på att deras gamla bluesband skall återuppstå, och genom publikintäckter skrapa ihop pengar för att rädda barnhemmet. Jag vet inte om någon av de närvarande kantorerna och körledarna har gått igenom en liknande omtumlande process när ni grundat en kör eller startat upp en kör på nytt, men jag hoppas att vi alla skulle kunna säga ”I’ve seen the light”; jag har sett ljuset.

Dagens text uttrycker en dramatisk kamp mellan ljus och mörker. Ljuset står för Gud och för det goda i världen, medan mörkret representerar ondskan. Den här tematiken är kännetecknande just för evangelisten Johannes. Redan i början av sitt evangelium anger han temat: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:1-5)

För de första lärjungarna var Jesus ljuset själv: han var tröst för de modfällda, hopp för de förtvivlade och förlåtelse för de skuldtyngda. Vår kristna tro vill övertyga oss om att Jesus är allt det här ännu idag. Det handlar om ett budskap som bryter in mitt i hjärtat av vår existens; oväntat, men efterlängtat. Omotiverat, men ändå grundlagt i Guds väsen, som är kärlek.

Pingsten berättar om hur Gud kan gripa in i människors liv just så här oväntat. Lärjungarna var inte utvalda på grund av sina meriter och förtjänster. Tvärtom kännetecknas evangelierna av att lärjungarnas mänskliga brister och tvivel lyfts upp i ljuset.

Men också det här är en central kristen tanke: sanningen skall göra oss fria; sanningen skall uppenbaras om vi vågar ställa oss och vårt liv i Guds obarmhärtigt avslöjande, men samtidigt barmhärtigt förlåtande ljus. Det är genom att vi låter vår själviskhet, vår rädsla och vår likgiltighet komma upp i ljuset, som vi kan befrias till ett liv i sanningen. Inte så att vi därefter skulle vara utan fel och synd, men så, att vi inte längre behöver vara rädda för vare sig Guds eller människors dom.

Jesus säger längre fram i Johannesevangeliet: ”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” (Joh 8:36) I dagens text uttrycks samma tanke väldigt radikalt: ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Gud vill inte vår undergång. Den kristna grundupplevelsen är inte bara ”jag har sett ljuset”, utan ”Gud har sett mig i sitt ljus – och älskar mig ändå”.

Pingsten berättar om hur Guds ljus i form av eldslågor kom ned från himlen och fördelade sig över lärjungarna. De som alldeles nyss hade varit rädda, och gömt sig för människorna, blev nu frimodiga vittnen om Guds kärlek och om allt det som Gud har gjort genom Jesus. Resultatet blev att många ville omvända sig och bli döpta, och den kärlek som Jesus visat sina medmänniskor blev snart ett kännetecken på de kristnas liv i gemenskap.

I Johannesevangeliet är Johannes Döparen vittnet framom andra. ”Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.” (Joh 1:6-8)

Här ger Johannes Döparen oss en rollmodell. Vi är inte ljuset, men vi är kallade att vittna om världens ljus, Jesus Kristus. Vittnandet handlar inte bara om våra ord, utan minst lika mycket om hur vi lever.

Pingsten har i många församlingar varit konfirmationshelgen framom andra. Man kan lugnt säga att konfirmandundervisningen ändrade karaktär väldigt radikalt när det blev vanligare med lägerskriftskolor. Lägren gav möjlighet att visa på andra sidor av den kristna tron än de rent kunskapsmässiga, som kunde läras ut genom utantilläsning av katekesens frågor och svar. På ett läger är man tvungen att ta hänsyn till varandra, man blir också tvungen att fundera över vilka regler som behöver följas och hur de dagliga sysslorna skall fördelas mellan deltagarna. Ett sådant läger fungerar i bästa fall som en skola i att leva tillsammans som kristna, till vilket naturligtvis också hör de gemensamma andakterna och lektionerna – samt alla de sånger, som har blivit så viktiga för årgång på årgång av konfirmander.

Att sjunga i kör visar på ett motsvarande sätt mycket tydligt att livet som kristen inte är något soloprojekt. Som körmedlem gäller det att hitta sin plats i helheten; att höras utan att överrösta andra och att låta sin stämma klinga i harmoni med de andra. Att sjunga i kör kräver mycket övning – men också det är en stark bild för livet som kristen. Det är ju inte så att vi från början och av vårt hjärta automatiskt alltid vet vad som är gott och rätt.

Gud har gett oss ett samvete, men vi behöver utveckla dess känslighet genom att lära oss av andras exempel och förebilder, och spegla allt detta mot Bibelns berättelser och bud. Vi behöver öva oss i kärlek och förlåtelse, för att mogna som människor och växa som kristna genom försök och misstag. Det handlar om ett vardagligt växande i växelverkan med andra, med målet att Guds befriande kärlek allt mer skulle få prägla våra hem och våra människorelationer.

Där Guds vilja sker, där kan vi upptäcka glimtar av hans ljus, och utbrista med Blues Brothers: ”I’ve seen the light!”