Jouluaamu, Luk. 2:1-20, Martin Fagerudd

Julevangeliet är mycket modernt för det inleder med en global aspekt. Det berättar om en förordning av kejsaren i Rom som gäller hela världen. Visst ansåg han och alla medborgare att Roms herravälde gällde hela den bebodda världen och att Rom utgjorde dess mitt.
Men visst har vi också från den tiden lärt oss mycket mer om den globala aspekten, från upptäckter av nya kontinenter, nya folk och om naturen, t.o.m. om rymden. Men nuförtiden är den globala aspekten mycket mer krävande, därför att vi framför allt påmins om att i allt vi gör så handlar det om vårt ansvar för den här jorden vi bebor och att alla folk är våra medmänniskor. Och dessutom har världen krympt på grund av media, på gott och ont. De dåliga nyheterna når oss i realtid, men också nyheter om nödställda medmänniskor som behöver vår hjälp.
Men visst skulle Augustus också ha gillat att hans uttalanden och förordningar skulle matas ut till hela världen i realtid som nuförtidens ledare. Kejsar Augustus, den mäktigaste av alla ledare vid tiden för vår tideräkning början, nämns annars en endaste en gång i NT just i julevangeliet.
Det är skäligt att hans förordning gäller hela världen. Det gäller förordningen om en folkräkning som låg som grund för skatteruppbörden som administrerades av Quirinius som ståthållare i Syrien ca ett decennium senare.
Men vi vet att Augustus förordning gällde endast hans rike och dess befolkning. Det är inte hela den värld vi känner. Det ironiska med den mäktiga förordningen är att först med julevangeliet har den nått ut bokstavligen till hela världen. Augustus är borta för länge sedan, likaså motiveringen till hans folkräkning. Befolkningen har ökat dramatiskt sedan Augustus dagar, enligt många katastrofalt och den fortsätter att öka. Det ökar misären och alla mänskliga problem, inte minst bristen på dagligt bröd, rent vatten, hem och hälsa.
En förordningen från världens mäktigaste ledare följer man. Förordningen gäller också alla utkanter i det mäktiga och stora riket som aldrig någonsin efteråt haft sitt like. Galiléen och Judéen hör till det rikets oroligaste utkanter, men också dit når förordningen. De allra fattigaste, bland dem Josef och Maria påbörjar vandringen till fots, till Betlehem till Josefs släkts hemstad. Den vandringen måste också Maria göra fastän hon var gravid. Mödrar hade få rättigheter då, den enda var att föda och det var egentligen ett krav. Barnlös skulle hon ha fått den tiden gå i graven med skam. Men där, säkert på grund av den långa vandringens strapatser, är tiden inne för henne att föda. Hon föder sin förstfödde, som liksom varje förstfödd av en judisk mor är helgad åt Gud. Och hon lindar honom och lägger honom i en krubba.
Det är också ganska märkligt att julbudskapet kom första gången just till herdarna som arbetade utan skift och till vars uppgifter det hörde att vaka dygnet runt. Att de inte hade anställt herdar för att få litet egen tid kan man förstå. Tiderna var dåliga och det var svårt att hitta pålitliga herdar. De kunde smita sin väg när det blev svårt och tycktes inte riktigt ha ansvar. Det varnade ju också Jesus för senare, visserligen gällande sin hjord. Men det kunde säkert återspegla de verkliga förhållandena i fåraherdens arbete. Det var inte avundsvärt, de var på sätt och vis fångar i det och det fanns inget hopp att det skulle bli bättre. Därför var deras dåliga rykte i att följa Guds lag och helga vilodagar på många sätt förtjänt. Det gav dem inte hög status på samhällsskalan. Deras liv var motsatsen till de arbetslösa, men lika hårt och obarmhärtigt.
Men herdarna utgör den första församlingen som tog emot Guds löfte om den stora glädje – och de fick den i en härlig himmelssyn, som de inte hade förtjänat, men de fick den likväl. Samtidigt fick de en ny uppgift. Det var på deras ord som Maria gömde budskapet i sitt hjärta och begrundade det där, i sitt inre.
Denna morgon uppmanas vi att gå in till Betlehem. Lönar det sig verkligen att gå in dit? Där hittar vi ju bara negativa uttryck för människans livsvillkor. Dessutom säger ju Jesus i NT, som annars aldrig återvände till sin födelsestad, visserligen något om resandet, att gå ut i hela världen. I Apostlagärningarna säger han både till sina apostlar och oss Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. Jordens yttersta gräns betyder hela världen i både tid och rum; så länge jorden finns och runt hela jorden. Det är ut i hela världen vi ska gå. Det gjorde våra ledare i tiden när de for till Bryssel. Det gjorde världens ledare nyligen när de for till Köpenhamn. De ville göra något för vårt land och för världen. Världen förändras och problemen blir inte mindre när hela världen är närvarande hela tiden – tvärtom de växer. Och när välden är närvarande hela tiden kan vi inte heller blunda för den och dess problem. Båda resorna var en god början och båda ger hopp. Det är bra att få hoppas.
Men nu är det jul. Tids nog hinner vi ut i världen igen. Men under julen går vi till Betlehem. Det betyder att vi går inåt, mot budskapet. Vi firar minnet av Frälsarens födelse men fastän vi ser barnet så vet vi att vi inte bara ser barnet. Vi kan inte blunda för att den nyfödde är också den lidande och korsfäste Frälsaren. Den söndriga, syndfulla och döende världen ser vi inte bara i media som når oss, utan just den bär den välsignade enfödde på sina axlar. Han bär befrielsen och räddningen – förlåtelsen, eftersom han bär på sina axlar hela herraväldet, hela makten och riket. Därför bär den välsignade enfödde också välsignelsen på sina axlar. Det är uppståndelsen och livet, eftersom han är den uppståndne Kristus och Guds Ord som blev människa – det är vårt ljus. Han är löftet om det eviga livet.
Budskapet kommer först till herdarna som vakar. Det hör till kyrkans väsen att vaka och be. Det gör vi för våra medmänniskors skull och för jordens skull, för att vi med Guds hjälp skall kunna göra något på vår plats i livet och bära vårt ansvar. Men att budskapet kom först till herdarna beror på att det var herden Abraham som först fick ett löfte av Gud att bli far till ett stort folk. Han trodde på löftet och han räknades som rättfärdig som betyder att vi funnit Guds välbehag. Efter honom gäller löftet om rättfärdigheten var och en som tror på Kristus. I Kristus lovas vi ett nytt hjärta och en ny ande, fastän vi inte har förtjänat det, men det får vi av nåd. Den välsignade enfödde Sonen lovar att den som tror på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.