När stunden var inne lade Jesus sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.” Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd.” (Luk. 22:14-22)
Det sägs ganska ofta i dag att vårt samhälle har blivit så individualistiskt. Det här är en fras som ibland används alldeles för slarvigt och generaliserande. Det finns nämligen många glädjande exempel på att människor också i dag är beredda att ställa upp för varandra. Det här märks i lokalsamhället t.ex. då en familj drabbas av motgångar såsom eldsvåda eller sjukdom. Väldigt ofta ställer vänner och grannar upp på ett imponerande sätt med olika praktiska handräckningar.
Ett annat bra exempel på människors beredskap att hjälpa andra är den villighet som har funnits bland frivilliga att ställa upp och göra någonting för de många flyktingar som kommit till vårt land. Det talas mycket i media om främlingsfientlighet och hatretorik, men det finns många fler som osjälviskt har satsat tid och krafter på att stöda de nyanlända på olika sätt via församlingar, föreningar och spontant uppkomna grupper på facebook.
Så talet om vår individualistiska och själviska tidsålder är en sanning med modifikation. Men en punkt där det har skett en tydlig förändring är måltidsgemenskapen. Det har blivit allt vanligare att var och en i familjen plockar åt sig något att äta när man är hungrig, och de gemensamma måltiderna med alla på plats är en sällsynthet i vissa familjer och hem.
Dessutom är det ju så, att väldigt många i dag bor ensamma. Andelen ensamhushåll har vuxit väldigt mycket på senare år. Då är det ju sällan fler kring bordet, utom då släktingar eller vänner tittar in. Och vi har ju blivit ganska försiktiga med att spontant titta in till varandra: det skall bjudas och ordnas och ställas, annars blir det inte av. Många säger att de saknar den tid då man kunde sticka sig in till varandra utan orsak, bara för att utbyta tankar och erfarenheter. Och ändå gör vi inget åt det.
Då Jesus instiftade nattvarden gjorde han det i en kultur där måltidsgemenskapen var i det närmaste helig. Att sätta sig ner till bords med en annan var att visa denna både respekt och heder. Det här är ju en av orsakerna till att Jesu val av bordssällskap väckte så mycket kritik. Det var ingen liten detalj det handlade om, då Jesus satte sig till bords med människor som med den tidens moraliska och religiösa standar bedömdes vara syndare.
Men just Jesu val av bordssällskap är ett av de starkaste uttrycken för evangeliet om Guds nåd och kärlek. Det är de sjuka som behöver läkare, inte de friska, sade han, och syftade på att det uttryckligen är de människor som känner att de i sig själva inte räcker till, som han bjuder till nattvardsbordet.
Vi som känner, att vi ofta är halvhjärtade i vår tro. Vi som känner, att vi många gånger har svikit våra medmänniskor, och inte ställt upp för det som är rätt och gott – just vi som inser att vi behöver Guds förlåtelse och nåd, är kallade, välkomna och efterlängtade.
”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er…” Det är Jesu hälsning till dig och till mig i kväll. När vi tar emot brödet och vinet gör vi det som unika individer, men vi gör det samtidigt som delar av samma kropp och som grenar på samma träd; en kropp och ett träd som sträcker sig över hela jorden och genom hela världshistorien. Vi är länkar i en kedja som sträcker sig tillbaka till de första lärjungarna; en kedja av kristna som mitt i all sin ofullkomlighet och mitt i en orolig värld får lita på Guds omsorg, kärlek och nåd.