Första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi skall ordna för påskmåltiden åt dig?” Han svarade: ”Gå in till staden och hälsa den och den att er mästare säger: Min stund är nära. Jag vill hålla påskmåltid hos dig med mina lärjungar.” Lärjungarna gjorde som Jesus hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.
På kvällen lade han sig till bords med de tolv. Medan de åt sade han: ”Sannerligen, en av er skall förråda mig.” De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ”Det är väl inte jag, herre?” Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.” Judas, som skulle förråda honom, sade: ”Det är väl inte jag, rabbi?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”
Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.”
När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Olivberget.
I vissa länder och i vissa stater i USA där dödsstraff praktiseras är det brukligt att låta den dömde få önska vad han eller hon vill äta som sin sista måltid. Den här traditionen tycker jag är motstridig. Det är som om man skulle vilja försöka ge en human anstrykning åt ett djupt omänskligt förfarande: först besluter man att samhällets representanter skall ta livet av en människa, sedan ger man litet plåster på såren genom att lova att uppfylla en sista önskan vid matbordet.
Skärtorsdagen berättar om Jesu sista måltid. Han är ännu inte dömd, men faran är redan överhängande. Jesus uttrycker i ett av evangelierna att han länge har väntat på att få fira den här måltiden tillsammans med dem.
Bland måltidsgästerna finns också den man, som skulle komma att förråda Jesus: Judas. Men detta att Jesu måltidsgemenskap även innehöll människor med tvivelaktigt rykte och dålig moral var ingenting nytt. Tvärtom var ju Jesu val av bordssällskap någonting som fariséerna och de skriftlärda ofta kritiserade honom för. Vid bordet satt ju även Petrus, som snart, trots alla sina försäkringar om motsatsen, snart skulle förneka Jesus tre gånger. Även de övriga lärjungarna skulle överge honom, när det blev riktigt farligt.
Den här samlingen bristfälliga bordsgäster kan vi tänka på i kväll när vi förbereder oss för att på Jesu uppmaning fira nattvard. Också vi känner säkert att vi många gånger sviker både Gud och vår medmänniska. Också vi väljer ibland att tiga, när vi borde ställa upp för vår medmänniska. Också vi är ofta allt för tysta när vi med ord eller handling kunde vittna om vår tro och om Guds möjligheter att gripa in i människors liv. Ändå säger Jesus också till oss: ”Kom! Allt är nu redo.”
Han säger det inte på ett mjäkigt eller mesigt sätt, som om det inte skulle spela någon roll hur vi lever. Naturligtvis vill Jesus att vi skall protestera mot orättvisor, precis som han gjorde. Naturligtvis vill Jesus att vi skall försöka leva ut Guds kärlek och förlåtelse. Men inte som ett krav. Oberoende av hur bra vi lyckas med allt det här säger han till oss som till lärjungarna: ”Kom. Allt är nu redo!”
Offersymboliken i nattvarden kan kännas främmande för oss. Vi är inte vana att man behöver förrätta offer vare sig på förhand för att be om medgång, eller efteråt, för att be om förlåtelse. För Jesu lärjungar var däremot offren i templet och offer man förrättade i hemmet självklara moment i ett fromt liv.
Det som däremot väckte deras bestörtning var Jesu ord om att de skulle äta av hans kropp och dricka hans blod. Problemet var nog inte att de skulle ha tagit honom bokstavligt på orden, men själva tanken att använda människokött och människoblod ens i symbolisk bemärkelse väckte troligen kraftiga prostester. Om det var något som en jude inte fick äta var det blod: en religiöst korrekt judisk slakt går ju uttryckligen ut på att tömma djuret på blod. Offerdjurens blod användes nog på olika sätt i ceremonierna i templet, men man varken åt eller drack det. Också bland de första kristna var det förbjudet att äta blod, även om de judiska renhetslagarna i övrigt inte längre ansågs gälla för de kristna.
Jesus lyckas alltså igen en gång både chockera och förvirra. Han gör människans frälsning så väldigt kroppslig och konkret: on ni inte äter av min kropp och dricker av mitt blod kan ni inte ha gemenskap med mig, säger han vid ett annat tillfälle.
Kristen tro handlar inte bara om ande och själ, utan också i allra högsta grad om kropp. När Jesus skall beskriva de kristnas enhet använder han uttryckligen bilden av en kropp med många lemmar. Kroppen och kroppsdelarna beskriver hur vi skall samarbeta i en fungerande mänsklig gemenskap, där var och en är olika men ändå viktig för helheten.
Det här är en av utmaningarna i dagens samhälle, som allt för ofta betonar individen, valfriheten och autonomin. Bibeln går på tvären mot en sådan inställning. Den börjar med att framhålla hur vi alla är skapade till Guds avbild, hur vi är delar av livets helhet och hur vi tillsammans har ansvar för att bevara balansen och harmonin i tillvaron.
Synd är ett paraplybegrepp som sammanfattar allt det som bryter mot denna dynamiska samverkan mellan Gud, människorna och naturen. Synd innebär att människan inte nöjer sig med sin plats i livets kretslopp, utan vill ha ut allt det goda som livet har att ge snabbt och utan tanke på hur det påverkar den övriga naturen och kommande generationer. Som syndare beter vi oss ungefär som den förlorade sonen, som vill ha ut sitt arv på förhand, och som sedan slösar bort det i kortsiktig jakt på njutning.
Nattvardsbordet kallar oss tillbaka till gemenskap med varandra. Budskapet ”ett enda bröd, en enda mänsklighet” syftar både på att resurserna är gemensamma och på att de är begränsade: ett enda bröd. Naturen är inte obegränsad, och vårt begär och vår livsstil måste anpassas efter det.
Nattvardsbordet kallar oss också till gemenskap med Gud själv. Inbjudan till bordet är på en gång både gränslös och kategorisk: alla är välkomna, men om vi inte kommer kan vi inte uppnå full gemenskap med Gud. Varför det är så vet vi inte, men det är sannolikt en följd av att Gud ständigt väljer att komma till oss i det kroppsliga.
Han kunde ha visat sig i skyarna, men han kom hit som en människa, Jesus. Jesus kunde ha nöjt sig med att predika, men han tog sig också an människors kroppsliga behov: han gav hungrande att äta, han botade sjuka. Han kunde ha solidariserat sig med lidande människor med ord, men han gick in i lidandet med hela sitt väsen, för vår skull.