Kirkastussunnuntai, Matt. 17:1-8, Martin Fagerudd

Två ord hjälper oss att rätt förstå och uppskatta den här dagens innehåll och tema, som är centralt inte bara för den här helgdagen, utan för alla helgdagar liksom också för tron. Det är orden förklara och förhärliga. Betydelsen av ordet förklara förstår alla. Ordet förhärliga hör inte till det vardagliga språket, men har betydelsen att lovprisa och att upphöja. Det betyder helt enkelt att när något förklaras så kan det också rätt uppskattas.
Nu är det centrala för varje söndag att Jesus Kristus är förklarad som Guds son för kyrkan. Det betyder att kyrkan som samfund vet, förstår och tror vem Jesus är. Därför kan den rätt uppskatta Jesus och vi gör det genom att lovprisa och upphöja honom varje helgdag i högmässan. Lika gör vi det i tro också i vårt vardagliga liv, genom att vi lever som han vill. Och när vi inte klarar av det, vet vi att vi kan vända oss till honom och be om förlåtelse att vi har brister som medmänniskor.
Nu är inte Jesus Kristus förklarad för varje människa så att var och en kan uppskatta honom rätt och lovprisa honom i sitt liv. Bibeln berättar att inte ens lärjungarna kunde riktigt förstå vem han är.
Det här är en dag då vi igen får koncentrera oss på trons kärna, Jesus Kristus, genom att lyssna till berättelsen om när Jesus blev förhärligad. Förutom att varje detalj i berättelsen är viktig så har berättelsen ett huvudämne, att Jesus är Kristus och Guds son.
Matteus evangelium, liksom alla evangelier, är noggrann med tidsangivelsen för att ”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma.” Tidsangivelsen är viktig därför att det skett följande en vecka tidigare: Petrus hade bekänt att Jesus är Messias den levande Gudens son. Samtidigt hade också Jesus från den dagen börjat förklara för dem att han måste bege sig till Jerusalem, lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda, bli dödad och bli uppväckt på den tredje dagen. Just efter, att Petrus bekännt Jesus som Messias och Jesus förklarat vart vägen nu leder, tar Jesus sina lärjungar upp på berget.
Johannes evangelium är det enda som inte berättar om händelserna på förklaringsberget, men Johannes berättar igen om att Jesus förklaras genom alla sina gärningar, som berättar om vem som sänt honom. Men hans egna tog inte emot honom och lät inte hans gärningar förklara honom. Därför uppskattade de honom inte rätt, så att de skulle ha kunnat lovprisa honom.
På berget får lärjungarna se Jesus som de bara i tron svagt kunnat ana. Han förvandlas och förklaras. Det beskrivs med ord ur profeten Daniel och ur Uppenbarelseboken: hans ansikte sken som solen och hans kläder blev vita som ljuset. De ser i Jesus den segrande Guds son.
Lärjungarna blir inte alls rädda, inte heller förvånade. Det är som om de alltid sett honom som sådan. Bara en gång tidigare berättar Bibeln om att just Mose ansiktet sken klart, när han kom ner från berget med lagens tavlor. Bara en gång tidigare berättar Bibeln att det är så lugnt, stilla och fridfullt som då när Elia mötte Gud i den stilla susningen på berget.
Lärjungarna ser Jesus samtala just med Mose och Elia. Det är så lugnt och en sådan frid fyller Petrus att han säger ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Jesus är inte bara förklarad för dem utan i Petrus ord är han också förhärligad, lovprisad. Det är första gången Petrus kallar Jesus för Herren.
Det är just då de hör Guds röst ur molnet som är tecknet på hans närhet och klarhet och som säger ”Detta är min älskade Son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” Gud säger med det här att lärjungarnas bekännelse är rätt och att lärjungarna sett Jesus sådan som han verkligen är. Jesus är Kristus, Guds son.
Visst kan upplevelsen av Guds närvaro plötsligt tränga igenom vårt medvetande och det gör oss medvetna om hans helighet. Den fyller oss med bävan inför hans upphöjdhet och höghet, han är ouppnåelig för oss. Hans heliga närvaro gör lärjungarna förskräckta och den är så förkrossande, att den får människan att känna sig så liten att hon förgås.
Visst kan vi också få uppleva Guds kärleksfulla närvaro, hur Jesus rör vid oss och säger ”Stig upp och var inte rädda.” Och det är just i en sådan stund som lärjungarna inte ser någon annan förutom Jesus. Det är när han berör oss som han blir förklarad och förhärligad hos oss.
Det är märkligt förstås att i följd av denna unika händelse så sker det inte någon förändring hos lärjungarna. Man får litet den uppfattningen att lärjungarna fortsätter sitt liv som om de aldrig skulle ha varit med på berget. Men fortsättningen berättar att lärjungarna fortfarande måste växa i kunskapen om Jesus. Det är inte klart på långt och när.
Om händelserna på förklaringsberget är vändpunkten i Jesu liv så finns det också en vändpunkt i lärjungarnas liv, som förändrar dem så att de inte bara med munnen bekänner Jesus som Herre utan visar också i sitt liv genom de uppgifter de får av Jesus själv, att vara Jesu apostlar, hans utsända. Den avgörande händelsen är Jesu uppståndelse, som förklarar honom så att också vi förstår att tacka Gud för Jesu lidande och död som försoningen för våra synder.
Ännu återstår en fråga som evangeliet väcker. Kan man höra Guds röst? Det är klart att man kan. Av evangeliet ser vi att när vi hör Guds röst anknyter till två för Gud viktiga saker, för det första anknyter det till Kristus, Guds älskade son. När vi hör Guds röst anknyter det förstås också till oss och vårt liv, eftersom vi är viktiga för honom. Det har igen bara två syften: Gud vill att vi skall hos honom söka hjälp och stöd i vårt liv och arbete, som skapat allt och alla. Därför har han redan i Jesus Kristus räddat oss från syndens, dödens och ondskans välde och fört oss in i hans älskade sons rike, för att han skall få bli allt i alla.