Kynttilänpäivä, Luk. 2:22 – 33, Martin Fagerudd

Ett barns födelse föregås av noggranna förberedelser och hela familjen, mor- och farföräldrar, släkt och vänner är förväntans-fulla. När barnet har fötts väcks andra förväntningar: Vad skall det bli av barnet? Vilken uppgift skall det ha? Vad är meningen med dess liv?
Maria och Josef hade redan hört en mängd förunderliga saker om sitt barn redan av herdarna. Maria gömmer allt det här i sitt hjärta, eftersom inte förstår vad det här betyder. Men i alla fall något viktigt är det. Trots allt de hör, försöker Josef och Maria inte tuta ut allt de hört om sitt barn. Istället följer de seden som deras folk alltid gjort. De går till templet med barnet och helgar honom åt Gud. Barnet blir Guds egendom. Vad det här betyder förklarar berättelsen om Samuel mycket bra. Ett barn är bara ett lån, och inte föräldrarnas egendom. Det är alltid Guds egendom, men föräldrarna har ansvar för barnets väl och ve.
När Jesus bärs till templet betyder det inte att han måste bli där, så som Samuel måste. Maria och Josef behöver inte låta honom uppfostras av någon gammal präst.
Men vid tolv års ålder, säger Jesus att han hör hemma i templet. Han vill vara där som hans himmelske Far bor. I det forna Israel tänkte man, liksom ännu på Jesu tid, att templet var en särskild plats där Guds namn bodde.
I Templet fanns Symeon och han väntade på frälsningen, på Messias. Gud hade väglett Symeon med den heliga Anden att vänta. Väntan kan alltid bli lång, men den är aldrig lång tillsammans med Gud, för då vet man att man inte väntar förgäves. Då väntar man som Symeon mycket ivrigt att Gud fullbordar sitt löfte, för det gör han.
Symeon väntar och tänker på framtiden. Han väntar på frälsningen. När han får se Jesus fullbordas hans långa väntan.
Alla hebreiska namn har annars en betydelse. Jesu namn betyder frälsning. Symeon har bokstavligen fått se den livslevande och konkreta frälsningen i barnet Jesus, som berör honom, hela hans folk och hela världen.
I all denna känslostorm säger Symeon något till Maria, som inte handlar om föräldrastolthet eller moderslycka. Han säger: ”…ja, också genom din egen själ skall gå ett svärd…” Det handlarutan om den outsägliga smärta en moder kan känna för sitt barn.
Gud tar hand om sitt folk och alla folk genom att sända människor när tiden är inne. Han sände Samuel, de andra domarna, profeterna och sist av dem Johannes döparen, förrän han sände Frälsningen. Att Gud sände dem betyder inte att de i sina liv skulle ha uppnått personlig lycka enligt våra mått. Men de nådde nog en lycka som kan överträffa t.o.m. moderslycka.
Meningen med sin sons liv kunde inte Jesu föräldrar någonsin förstå. De bara visste att det ingick i Guds plan.
Jesus helgades som Josefs och Marias förstfödde till Guds egendom på ett alldeles speciellt sätt. Han helgades till tjänst för hela mänskligheten. Han tjänade med sitt liv så att var och en i hans död och uppståndelse kan se meningen med sitt liv.
Gud kallar oss för Jesu skull till ett liv i Gud. Det börjar med dopet som påminner om Jesu lidande, död och uppståndelse, för att vi skall tro och veta att vi är med i Guds plan. På det sättet vet och tror vi mycket stadigt, att det finns mening med vars och ens liv, fastän vi inte ser allt.
Vi får syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet redan i dopet, för att växa som Guds barn. För oss är det bara att som Symeon i tro lita på Guds löften, så att vi inriktar oss på nutiden, framtiden och frälsningen. Den hör vi i Jesu ord och undervisning, som Anden vägleder oss till i tro. Det hjälper oss att leva i Guds gemenskap.