Laskiaissunnuntai, Mark. 10:32-45, Martin Fagerudd

Jag kommer ännu ihåg som igår, den dagen när jag i fjärde klassen i folkskolan fick liksom alla andra uppgiften att berätta om mina framtidsplaner över ämnet När jag blir stor så skall jag bli…
Ni förstår säkert att det inte var en lätt uppgift att som tioåring göra ett så stort beslut. För det var det för mig. Jag var mycket orolig inför uppgiften, för det hade inte klarnat för mig ens kvällen innan vad jag skulle bli. Jag hoppades att jag på morgonen skulle vara mycket visare. Att veta sin uppgift och sin kallelse som tioåring är säkert en fråga på liv och död.
På morgonen var jag mycket visare. Uppgiften var klar och alldeles naturlig. Jag skulle bli skeppsredare. Jag var lättad när jag visste min uppgift och sedan var det en ganska enkel sak att fylla i detaljerna genom att föreställa sig vad en skeppsredare gör; sitter i en stor läderfåtölj och röker stora cigarrer.
Fastän skeppsredare varken blev varken min uppgift eller mitt kall blev det sist och slutligen inte så långt ifrån; här får jag tjäna er med Guds Ord i domkyrkan, som består av tre skepp, två sidoskepp och ett huvudskepp. Jag är här i predikstolen liksom i utkiken och får ropa till er Land i sikte som på vårt kyrkliga språk betyder Guds rike är nära.
En av de kanske bästa skildringar om hur en människa söker sin uppgift och kallelse, samt finner den tycker jag att finns i Väinö Linnas Okänd soldat. Den enda som söker sin kallelse där är fänrik Kariluoto, som är bekant för de flesta. Alla kommer ihåg hans verkligen bedrövliga inträde på scenen. Han skall leda en pluton i anfall och bara minnas att inte bli liggande i elden, utan ta tillvara överraskningsmomentet, för anfallet skall ha framgång.
Men det går inte så. Just när anfallet börjar, blir han skräckslagen och liggande under en liten enbuske. Han ropar nog Framåt! åt sina mannar men ingenting händer därför att han inte leder genom eget exempel. Just då kommer kompanichefen, kapten Kaarna. Han utstrålar stort lugn och verkar helt orädd, som om han var på trevlig promenad en vacker sommarmorgon. När han märker situationen, säger han ”Vad är det här? Nej, nej pojkar. Inte är det så här man krigar” och säger åt Kariluoto, som ännu ligger under den lilla busken, att ”nu ska fänriken följa med här. Nu far vi över den här lilla myren så att det visslar.”
Kompanichefen stupar i samma veva och det utgör vändpunkten för den unga fänriken. Han får mod, tar sitt ansvar och visar gott exempel genom att leda anfallet som blir en framgång. Efter den striden, som utgjorde eldopet för de flesta, skriver han ett brev till sina föräldrar och säger att nu är allt mycket lättare, när jag vet min uppgift. Han skall bli yrkesofficer.
Förutom att Kariluoto är en mycket duglig officerare så är det egentligen endast han som är mest fylld av hopp och tro på Finlands framtid. Han är också den enda som lovar att det får hända vad som helst med honom, bara Finland klarar sig. Därför sparar han varken sig eller sina krafter.
När Jesus har fått sin kallelse verkar han en tid i Galileen och styr sedan han stegen mot Jerusalem. Jesus går först, som en god herde och ledare. Herden kan också gå efter för att hålla hjorden samman eller för att han uppsikt över den. Han kan också vara mitt ibland den, då när han talar till den. Men när det är farligt och hotfullt då går han först, för att skydda hjorden. Nu kräver situationen att han går först eftersom hans hjord är fylld av bävan och rädsla.
Eftersom de som följer honom är rädda, måste han samla alla runt sig och tala till dem för att de skall förstå vad de kan vänta. Det är då han förklarar för dem resans betydelse ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.” När Jesus går först, gör han det medvetet om sitt lidande. När man vet sin uppgift och kallelse kan man bara följa den. Han är därför heller inte rädd.
Jesus berättar för sina lärjungar tre gånger om varför de är på väg mot Jerusalem. Första gången så förebrår Petrus honom, att inget ont skall hända dig. men Jesus tillrättavisar honom för att han talar som människor som inte vet. Lika litet förstår lärjungarna när han berättar för dem samma sak den andra gången.
När Jesus nu berättar tredje gången för dem, frågar Jakob och Johannes honom om de kunde få sitta till höger och till vänster om honom i hans härlighet. Egentligen så är det första gången någon reagerar på Jesu lidande på det viset, att det ändå skall trots allt gå Jesus väl, fast han måste lida och dö.
Jag tror att de frågar om saken för att de kommer ihåg Jesu löfte, från en händelse kort innan, då Jesus lovat att lärjungarna skall verkligen få sin lön i Guds rike eftersom de lämnat allt, följt honom och att ”….var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller …. åkrar skall få hundrafalt igen.” Det är på detta som Jakob och Johannes tänker och litar. Jesus hade erbjudit dem något som ingen annan gjort tidigare och som de inte ens tänkte att de skulle få inbjudan till, nämligen till Guds rike. Petrus och liksom de övriga tar tag i sin enda chans och lämnar allt.
Platsen till höger och vänster om värden är till för hedersgästerna. Kanske Jakob och Johannes aldrig fått sitta på de platserna vid de gemensamma måltiderna i lärjungakretsen tillsammans med Jesus. Det var kanske platser som Petrus och Andreas hade, eftersom de hade först blivit kallade. Nu kanske Jakob och Johannes inte är lika rädda som de andra utan finner sig väl, ser sin chans att förbättra sin position och frågar om det är möjligt att påverka bordsplaceringen i Guds rike.
Nå, inte behöver man döma dem för det. Det är ganska vanligt i lärjungakretsar att många har längre gående planer. Men det är också klart att när någon försöker sticka upp, så väcker det säkert förargelse hos de andra, som sedan försöker slå ner dem som försöker sticka upp. Det kallas gruppdisciplin.
Jesus menar inte att det skulle vara omöjligt för de båda bröderna att få de bästa platserna, men han menar att de nog inte vet vad de ber om. De hade gått händelserna litet i förväg. Därför frågar Jesus bröderna om de kan dela hans lidande och hans död? Bröderna är inte rädda av sig, för de svarar, att de kan de. Jesus säger, att de i vilket fall som helst kommer att få dela hans lidande och död, men platserna bredvid honom i Guds rike kan han inte lova dem, eftersom de skall ges åt dem åt vilka Gud har bestämt.
Det var inte första gången lärjungarna grälade om vem av dem som var störst. Därför vill Jesus berätta något om storhet när han säger att ’Den som vill vara stor bland er skall vara allas tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.’ Så säger han också något om sin uppgift och kallelse som kan tjäna som ett exempel för den som vill vara stor ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. På det här viset vill Jesus skingra tvivlen om att det skulle finnas genvägar för att uppfylla uppgiften och kallelsen.
Visst tror jag att alla lärjungarna är där och väntar på oss i Guds rike. Jag tror också att de är alldeles nöjda över sina platser. De var ju först där. Men huvudsaken är ändå att få vara med i Guds rike och huvudsaken är att Guds rike vinner! Som det redan gjorde på Golgata, en gång för alla.