Marie bebådelsedag. Själva namnet på helgen kan verka besvärligt för konfirmanderna, så jag ska ge en liten förklaring. Ni som inte är konfirmander behöver inte lyssna – även om ni kanske också kan ha nytta av det.
”Bebådelse” innebär att man får en förvarning om att något kommer att ske i framtiden – i det här fallet fick Maria veta att Jesus skulle födas. ”Marie” är en gammal genitivform av namnet Maria; idag skulle vi säga ”Marias”. ”Marie bebådelsedag” är alltså helt enkelt den dag då Maria fick veta att hon skulle bli mor till Jesus.
Slutet av syndafallsberättelsen (från 1Mos 3) utgör dagens första läsning. I berättelsen finns det två träd mitt i Edens trädgård, kunskapens träd och livets träd. Dessa får människorna inte äta av. Ormen, som traditionellt anses vara djävulen, frågar: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Och det är sant, det han säger. Frukten är inte i sig giftig, utan den ger kunskap och insikt. Det är inte hela sanningen, för människornas olydnad leder till att de blir fördrivna ur Eden, och döden kommer in i världen. Gud hade alltså rätt när han sade: ”Gör ni det kommer ni att dö.” Men det fungerade på ett annat sätt än ormen antydde.
Men inte desto mindre ljög ormen för människorna genom att tala sanning. Därför föll de också för frestelsen, med kända följder.
I syndafallets efterspel, som vi hörde läsas för en stund sedan, kunde vi observera att ingen tog ansvar för sina gärningar. Alla skyllde ifrån sig. Adam var skickligast, tycker jag, för han skyllde inte bara på Eva, utan också på Gud, när han säger: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida…” Eva skyller på ormen, och ormen blir sittande med Svarte Petter. Denna vägran till ansvarstagande känner vi alltför väl igen också i vårt samhälle – och i oss själva.
Ormen frestade människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens trädgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.
I förhållande till detta är Maria en lysande kontrast. När ärkeängeln Gabriel kommer till henne (såsom Luk 1 berättar) meddelar han henne att hon skall bli gravid och föda sin son Jesus. I praktiken kan detta få ödesdigra följder för Maria.
Hon är en ung kvinna, kanske 13-14 år gammal. Trots allt är det inte så lite som det låter. Hon var giftasvuxen och trolovad med Josef, så i social ålder skulle det i våra dagar motsvara något i stil med 19 år. Maria var en ung kvinna, men inte för ung, om ni förstår hur jag menar.
Men att hon var trolovad med Josef var allvarligt. Våra dagars förlovning går ju ut på ungefär att vi nu kollar om vi skulle råka passa ihop, och om vi gör det, så gifter vi oss eventuellt i en vag framtid. Om det inte lyckas, så bryter vi förlovningen och ser oss om efter nästa. För att karikera det hela en smula.
Trolovningen var något helt annat. Den var ett juridiskt bindande kontrakt genom vilket mannen och kvinnan bands till varandra – och givetvis så att särskilt kvinnan bands till mannen, vilket är bra att minnas dagen efter Internationella kvinnodagen. Skilsmässa var möjlig, men om man bröt sin trolovning jämställdes det med att bryta sitt äktenskap och fick samma hårda straff – i princip stenades den skyldiga, även om dödsstraffet i praktiken inte tycks ha varit i bruk vid den tid som det nu rör sig om.
Nåväl, när Maria får veta att hon skall bli gravid (eller ”ha i magen”, som det ordagrant heter på grekiska) vet hon hur omgivningen kommer att tolka det. Om Josef säger som det är, att han inte har rört henne, är det därmed klart att hon har varit otrogen och bör bli bestraffad. Att påstå att det skulle vara frågan om en jungfrufödsel vore knappast trovärdigt – lika lite trovärdigt som det i våra dagar skulle låta i en gravid tonårings mun. Sanning och trovärdighet går inte alltid hand i hand.
Maria är alltså inte ett exempel på att ogifta tonårsflickor absolut borde sätta barn till världen.
När Gabriel bebådar Jesu födelse för Maria, lämnar han möjligheten öppen för henne att säga nej till kallelsen. Men efter en fråga av närmast teknisk natur (”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man”) så svarar Maria ja på Guds kallelse. Hon är väl medveten om de rentav livshotande svårigheter som detta kommer att föra med sig, men hon vill ändå lyda Gud.
Av detta ser vi två områden där Maria i synnerhet kan vara ett exempel för var och en av oss. Maria visar ett stort mod när hon väljer att göra det som är rätt, det som är i enlighet med Guds plan. Vi som är här idag är inte kallade att föda Guds Son, men också vi är kallade att göra det rätta, också när det kan ha negativa följder för oss själva. Stå upp mot det onda, tala ut mot orättvisor, arbeta för det som är sant och rätt! Varje kristen, ja, varje människa har denna kallelse. Hur det i praktiken kan gå till är individuellt. Någon engagerar sig som besöksvän, en annan arbetar för Amnesty International, en tredje är blodgivare … Listan kan göras hur lång som helst. Och Marias exempel förpliktigar oss att söka former för denna verksamhet – också när det krävs mod att göra så.
Detta är alltså något som varje människa kan och bör göra. Men Maria ger också oss kristna ett specifikt exempel att följa genom den stora tro som hon visar. Gabriel meddelar inte bara rakt upp och ner: ”Morjens, Maria, du är på smällen,” utan han lovar också att Gud skall vara med Maria genom alla svårigheterna: ”… den Högstes kraft skall vila över dig. … ingenting är omöjligt för Gud.” Maria tror på Guds löfte och tyr sig till honom när hon kommer med sitt berömda svar: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”
Alla Marias livsplaner blir omkastade eller kullkastade. Hon har räknat med att gifta sig med Josef, få barn med honom och leva ett vanligt rätt händelselöst liv som hantverkarhustru i en landsortsstad. Hon skulle säkert ha varit nöjd och sådär vardagslycklig i en sådan tillvaro.
Men nu blir allt annorlunda. Hon riskerar att bli utpekad och bestraffad som äktenskapsbryterska och därefter som ogift mor, i det närmaste utan ärliga sätt att försörja sig i den tidens patriarkaliska samhälle. Hon blir tvungen att uppfostra en son som går ett kontroversiellt och offentligt liv till mötes, och kan knappast undgå att själv också hamna i rampljuset. Dessutom riskerar den son som hon uppfostrar att råka in i samma stora svårigheter som kontroversiella sanningssägare oftast hamnar i, ofta på bekostnad av sitt eget liv.
Fullt medveten om allt detta kan hon ändå förlita sig på sin tro och svara ja på Guds oerhört svåra kallelse. Därför kan och bör också vi instämma i Elisabets hälsning: ”Salig hon som trodde.”