I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.
Maria är på många håll i vår värld en av de viktigaste gestalterna i kristna människors liv och tro. Det här gäller i synnerhet i den katolska kyrkan och i nästan lika hög grad i den ortodoxa: Maria rör sig på något sätt på gränsen mellan det mänskliga och det gudomliga. Hon beskrivs som himlamodern och gudaföderskan, och framställs som en förebild både i sin beredskap att ställa sig i Guds tjänst och som en förebild i mildhet och barmhärtighet.
Efter reformationen var inställningen till Maria något osäker och ambivalent i de lutherska församlingarna. Luther själv tog inte avstånd från Marias särställning, även om han var noga med att helgon enbart skall vördas, men inte tillbes. Helt enkel är frågan inte ens i dag. Så sent som i november, då vi i kyrkomötet behandlade förslaget till ett tilläggshäfte till psalmboken, diskuterades frågan om vi kan ta med en gammal latinsk Mariahymn där texten i en vers rör sig på gränsen till tillbedjan. Efter omröstning kom den med, men det var ingen självklarhet.
Efter den mest anti-katolska stämningen hade lagt sig efter de stora religionskrigen på 1600-talet fanns det igen plats för Mariabilder också i de lutherska kyrkorna, vilket vi ju har flera exempel på här i Vörå kyrka. Varför är Maria så viktig? En orsak tror jag är att hon är både en människa som vi, och ändå speciellt utvald av Gud. En annan orsak är alldeles säkert att hon är kvinna; därigenom blir hon både en bild av moderlighet och ett identifikationsobjekt speciellt för kvinnor. Så värst många kännspaka kvinnor hittar vi trots allt inte i Bibeln, även om kvinnorna har en central roll t.ex. vid varje nyckelhändelse i Jesu liv: födelsen, korsdöden, uppståndelsen.
I min gamla hemkyrka i Kimito finns det tre avbildningar av Jesus i Getsemane. Jag tolkar det här som ett uttryck för att Jesus kommer oss speciellt nära i sin sårbarhet och i sina stunder av tvivel. Det är mycket lättare att känna igen sig i Jesu utsatta mänsklighet, än i texter där han använder sin gudomliga makt.
På motsvarande sätt tror jag att det är Marias sårbarhet, som gör henne till ett identifikationsobjekt för många. Vi ser henne ofta avbildad antingen med det lilla Jesusbarnet i famnen, eller i en pietá, dvs med sin döde korsfäste son i famnen. Den som har fått uppleva glädjen över ett barns födelse, vet också hur utsatt och osäker man ofta känner sig. I synnerhet i samband med det första barnet är man ständigt rädd att göra fel, och jag kommer själv bra ihåg hur jag och min fru hoppade till för varje litet gny som vår förstfödda gav ifrån sig. Om man dessutom ställs inför ett barn som är sjukt eller utvecklas i en annan takt än andra finns det mångfalt fler saker att grubbla och oroa sig över.
Maria tvingades följa med hur hennes son valde en väg som hon inte kunde förstå. Det berättas att hon och Jesu syskon en gång kom för att hämta hem honom. De tyckte uppenbarligen att han skämde ut familjen genom sin livsstil och genom de människor han umgicks med. Också det här är en upplevelse som många föräldrar delar med Maria. Och, om vi är ärliga, så var Jesus ganska okänslig i sitt svar: han visade på sina lärjungar, och betonade att de nu var hans familj.
Med det här svaret visade han att hans lojalitet för den egna familjen, som var en självklar plikt för en judisk man, inte fick komma före hans uppdrag i Guds rike. Hur månne det kändes för Maria? Hur hårt högg det till i hennes hjärta när hon blev avvisad på ett så här bryskt sätt? Till all lycka har vi också en annan episod i evangelierna, nämligen Jesu omsorg om Maria på korset: då utser han älsklingslärjungen till hennes son och henne till hans mor. Kallelsen från Gud utesluter alltså sist och slutligen ingalunda ansvaret för de närmaste. Prioriteringarna bör vara de rätta, men om vi inte älskar och bryr oss om vår nästa, kan vi inte heller med bevarad trovärdighet påstå att vi älskar Gud.
Maria är alltså en förebild som mamma, som förälder. Vi får dela vår oro med henne, men också försöka dela förtröstan på att Gud är med oss och våra barn också då, när allt känns osäkert, mörkt och svårt.
Men Maria är också en förebild i sin beredskap att ställa sig i Guds tjänst. Hon är Herrens tjänarinna, som hon säger i sitt svar till ängeln Gabriel. Tjänandet är ett ideal för oss kristna, men det är ingalunda ett ideal bara för kvinnor. Ibland har det varit så, och ibland är det så fortfarande i vår kyrka och i våra församlingar, och kanske också i våra familjer, att tjänandet i första hand framställs som ett ideal för kvinnor. Det tas för givet att kvinnor skall vara inriktade på omsorg och osjälviska uppoffringar, medan det görs ett stort nummer av att vi män någon gång går in i den rollen. Det ses också som naturligt att kvinnor väljer vårdyrken och yrken där man fostrar barn, medan det ses som undantag att även män går in i den rollen. Det är naturligtvis inget fel att var och en väljer yrken som man känner sig hemma i – fel blir det om vi förenklat påstår att ett visst val är ”naturligt” för män eller kvinnor. Att en kvinna väljer ett vårdyrke eller att hon väljer att satsa på sina barn är lika mycket resultatet av ett medvetet etiskt val som om en man gör det.
Men Jesus är mycket tydlig, både genom sitt eget exempel och genom sin undervisning: Han, som hade Guds gestalt, lade ifrån sig all makt och blev ett litet sårbart barn. Gud lade sig själv i den unga Marias armar. Och Jesus lärde sina lärjungar, att det är större att tjäna än att bli tjänad. Det ideal, som Jesus representerar, är inget machoideal och inget härskarideal, utan en medkännande medvandrare, beredd att offra sig själv i omsorg om de som lider nöd. Samtidigt är det ingen mjäkig ja-sägare vi möter i Jesus, utan en envis och enträgen kämpe som outtröttligt, trots omvärldens motstånd, handlar i solidaritet med dem som förtrycks, marginaliseras eller glöms bort. I allt det här är han ett ideal för oss, både kvinnor och män.
Luther talar om att Jesus är både gåva och förebild. Jesus är en gåva får vår tro, genom att Gud genom Jesus skänker oss räddning och ikläder oss den rättfärdighet, som Jesus har förvärvat åt oss. En förutsättning för detta frälsningsskeende var att Maria födde Jesus och gav Gud kropp. Med Marias hjälp blev Guds kärlek levande i Jesus Kristus.
Jesus är en gåva som vi får ta emot i tro, men Jesus är också exempel och förebild för vår kärlek. Vi är som kristna ett slags kanaler för Guds kärlek. Med anspelning på orgeljubiléet här i Vörå kunde man t.o.m. säga att vi är som ett slags orgelpipor, genom vilken Guds kan blåsa sin Ande och åstadkomma ljuva, hopfulla toner.
Men bilden av kanal och orgelpipa blir lätt litet kall och livlös. Därför är det bra att vidga bildspråket, och även ta in t.ex. bilden av ett träd med många grenar; ett träd som bär frukt. Vi är inte livlösa stenar i Kristi kyrka, utan levande stenar. Vi bidrar med de gåvor och de unika förmågor som vi har. Vi är mottagande i relation till Gud, men aktiva medskapare i relation till våra medmänniskor.
Vi får öppna våra händer i relation till Gud och ta emot Guds goda gåvor, och vi får sträcka våra händer mot varandra i gester som uttrycker vänskap, samhörighet och vilja till ömsesidig omsorg.