Då sade Maria:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem
som fruktar honom varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”
Guds mäktiga verk – var sker de idag? Det finns en uppenbar spänning mellan Marias lovsång om Guds mäktiga handlingar och den verklighet som möter oss i nyheterna från världen. Maria gläds över hur Gud skingrar de övermodigas planer, men i världen tycks det som om de destruktiva rörelserna alltför ofta får härja fritt. Till exempel ISIS tycks ju uttryckligen försöka provocera genom sitt övermod och sitt förakt för människoliv och för oersättliga kulturarv: de marknadsför sig själva med videon som visar hur de avrättar fångar och förstör tusentals år gamla kulturskatter. Ett annat exempel är Rysslands annektering av Krim, där den starkares rätt cyniskt utnyttjades.
Men vi skall inte bara peka finger åt andra länder när vi talar om människors övermod. Vi upplever övermodet också i vår västerländska vardag. Makthavare inom näringslivet beviljar sig själva stora bonusar, vilket leder till att rikedomen koncentreras till allt färre, och bidrar till att klyftorna mellan rika och fattiga växer allt större. Det verkar som om övermod och girighet lönar sig.
Det samma kan också sägas om hur vi människor förhåller oss till miljön. Genom vår livsstil och vår konsumtion och vårt behov av ett bekvämt och lätt liv sliter vi övermodigt på naturens resurser långt mer än vad som är hållbart.
Predikarens bok i Gamla testamentet ger uttryck för en liknande frustration över att övermod och girighet tycks löna sig i världen. Det här var ett allvarligt problem för den gammaltestamentliga judendomen, som starkt betonade att Guds välsignelse ges åt den som följer Guds lag. Varför går det då de ogudaktiga väl, klagar och undrar författarna både i Predikarens bok och i många av Psaltarpsalmerna.
Men kanske vi borde vända blicken från den här världens mäktiga till de svaga och utsatta? Martin Luther gjorde på sin tid en poäng av att vi inte skall söka Gud i första hand i det upphöjda och mäktiga, utan i svaghet.
Luther kritiserade det han kallade ärans teologi, som enligt honom försöker dra en direkt parallell mellan Guds upphöjdhet och mänsklig framgång. Istället ansåg han att Nya testamentet predikar en korsets teologi, som handlar om att Gud kommer till oss i vår sårbarhet. Om vi vill söka Gud och Guds hjälp skall vi alltså inte titta upp mot himlen, utan tvärtom ner i den mänskliga ofullkomligheten och synden.
Marias lovsång föddes inte i maktens palats, utan hos en fattig kvinna i en avlägsen bortglömd del av det mäktiga romarriket. Hennes lovsång föds ur insikten om att Guds hjärta blöder för de fattiga och nedslagna – det må sedan gälla de som känner sig fattiga i anden eller fattiga rent materiellt sett.
Guds utväljande av Maria till att föda Jesus till världen är ett av de kraftigaste vittnesbörden i Bibeln om att Gud vill samarbeta med oss människor. Gud behöver oss. Tanken svindlar, för det känns ologiskt och absurt att himlarnas och jordens Herre skulle behöva oss svaga och ofullkomliga människor. Men det är just i detta utväljande som Marias lovsång tar sin avstamp: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.”
När Guds ande berör en människa händer det någonting med henne: i Marias fall väller det fram en glädje och en tacksamhet som hon inte vill eller kan hålla inom sig. Glädjen behöver komma till uttryck i ord och i handling. Också i det här är Maria en förebild för oss. Gud ger oss sina gåvor inte i första hand för att vi skall bevara dem eller gräva ned dem, utan för att vi skall bruka dem till glädje för oss själva och våra medmänniskor.
Ingen av oss behöver bokstavligen föda Guds son till världen. Ändå är det någonting liknande som vi är kallade till. Jesus beskrivs i Johannesevangeliets början som Guds ord som blivit kött. Genom sitt sätt att leva och genom sitt sätt att bemöta sina medmänniskor förkroppsligade Jesus Guds kärlek. Han visade vad det i praktiken betyder att Gud är älskande och förlåtande: han upprättade modfällda och gav nytt hopp åt de utslagna och åt dem som i andras ögon framstod som misslyckade.
Vi är kallade att vara en Kristus för vår nästa. Vi är med andra ord kallade att likt Maria göra Jesus levande här på jorden. Det kan kännas som en alltför stor sak: hur skulle väl ”lilla jag” kunna utföra något så stort? Men det är ju just det som Maria fröjdas över: Gud har sett till sin ringa tjänarinna, och gett henne ett uppdrag som går långt över hennes kompetens – hon har ju aldrig fött ett barn förr!
Men att ta hand om Guds son visar sig i hennes fall, liksom i våra, vara någonting väldigt vardagligt och konkret. Barnet skall ammas och skötas; blöjor skall bytas och kläder tvättas. På motsvarande sätt tar vi emot Guds son och gör honom levande då vi visar omtanke om våra medmänniskors vardagliga behov.
Men om uppgiften att var en Kristus för din nästa känns allt för svår och stor vill jag påminna dig om, att det inte handlar om ett krav, utan om en möjlighet. Det hela börjar nämligen inte med att Gud utväljer oss och kallar oss. Det hela börjar med vad Gud har gjort redan långt tidigare. Maria prisar Guds trofasthet genom historien. Vi som lever efter Jesu tid på jorden får komma ihåg att Gud redan har friköpt oss genom sin egen sons död och uppståndelse. Våra många gånger bristfälliga försök att vara en Kristus för varandra kan inte rubba det faktum att Gud redan har gjort oss rättfärdiga: inte därför att vi är goda och framgångsrika, utan därför att Gud älskar oss.
Också vi får se oss som Guds barn – likt Maria, likt barnen Jesus tog i famnen, likt de enkla lärjungarna som ofta missförstod Jesus, likt de giriga tullindrivarna och de moraliskt misslyckade kvinnorna som Jesus upprättade. Att vara ett Guds barn handlar inte om att vara en religiös expert, ett moraliskt föredöme eller en politisk ledare – det handlar om att likt Maria vara en ringa tjänare och tjänarinna, som lämnar sig själv och sin framtid i Guds hand; burna och omslutna av Guds nåd.
Lähdin liikkeelle ihmisen ylimielisyydestä, ja siitä, että tämän päivän maailmassa ylimielisyydellä ja toisten ihmisten halventamisella näyttää pääsevän menestykseen. Maria ylistää sen sijaan sitä, että Jumala kohdistaa katseensa niihin, jotka ovat maailman silmissä köyhiä joko henkisessä tai taloudellisessa mielessä.
Marian ilmestyspäivä alleviivaa sitä tosiasiaa, että Jumala kääntää maailman hierarkiat toisinpäin. Jeesus sanoi, että hän ei tullut palveltavaksi, vaan palvelemaan ja antamaan henkensä maailman edestä. Jumalan valtakunnassa sen, joka haluaa alla suurin, tulisi olla kaikkien palvelija.
Emme ymmärrä, miksi vääryydellä ja pahuudella on niin suuri valta ja houkutus maailmassa. Emme ymmärrä, miksi kamppailu hyvän ja pahan välillä jatkuu meissä kristityissäkin läpi koko elämämme. Mutta saamme luottaa siihen, että Jumala tulee avuksemme juuri tässä puutteellisuudessamme. Hän tietää, että emme pärjää ilman häntä, ja siksi hän lupaa olla kanssamme joka päivä jAa joka hetki. Hänen armostaan ja hänen armossaan saamme elää tänään ja joka päivä.