Psaltarpsalmen för Marie bebådelsedag är en lovsång. I likhet med många andra lovsånger i Bibeln framhålls här hur mäktig och stor Gud är. Det finns lovsånger som framhåller Guds våldsamma kraft, och som följaktligen berättar om hur Gud förgör folkets alla fiender. Dagens lovsång mynnar däremot ut i betydligt fredligare och hoppfullare ord: ”Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar…”
Jesus, vars födelse bebådelsedagen ger löfte om, gjorde just detta under sin tid på jorden: han sökte upp de utstötta, han återupprättade de som misslyckats i sina liv, han förkunnade förlåtelsens möjlighet och bjöd in till gemenskapen i Guds rike. Människor, som kände sig dömda både av Gud, av sig själva och av sina religiösa ledare, fick höra att också de är välkomna till festen hos Gud.
I Lukasevangeliet berättas att Maria, efter att hon har sagt sitt ”ja” till kallelsen att föda Guds son till jorden, vandrar iväg till en liten by i Judéen. Hon söker upp sin släkting Elisabet, som snart skall bli mor till Johannes Döparen. Där brister Maria ut i en lovsång om Guds storhet. En sak som starkt betonas i den lovsången är att Gud vänder på hierarkierna: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.”
Jesus uttryckte samma sak med orden om att det är större att tjäna än att bli betjänad. Han sade också att det i Guds rike råder en annan ordning än i värdsliga riken: den minsta är den störste, och tvärtom.
Det som Jesus därmed genomför är en revolution. Men det är ingen revolution som genomförs med vapen och makt, utan med kärlek. Det är en revolution som aldrig kan genomföras helt och fullt här på jorden: tar vi Jesus ord bokstavligt borde vi ju antingen utplåna alla hierarkier i vår kyrka, eller så borde vi dagligen låta ledarskapet cirkulera, så att de som är lägst på rangordningen blir ledare, för att igen följande dag bytas ut.
Men även om det är omöjligt att bokstavligen förverkliga den omvända hierarkin, blir inte Jesus ord mindre viktiga. De behöver ständigt påminna oss om att ledaren, det må sedan vara i kyrkan eller i samhället, alltid är folkets tjänare. Den här tanken uttrycks med titeln ”minister”, som just betyder tjänare. Statsministern är statens tjänare, utbildningsministern står i utbildningens tjänst och så vidare. Även vi präster kallas ”det gudomliga ordets tjänare” eller på latin ”Verbi Divini Minister”.
Som kristna är vi kallade att tjäna Gud och att tjäna våra medmänniskor. Många gånger sammanfaller de här uppgifterna: vi tjänar Gud genom att tjäna våra medmänniskor. Jesus gav oss många levande exempel på att medmänniskans behov och nöd skall vara vår ledstjärna. Det är ofta svårt att veta vad som är rätt, men om vi har som mål att lindra vår medmänniskas nöd, då kan det sällan bli fel.
Jesus gav oss också en enkel, men samtidigt svår regel för vår omsorg om varandra: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
Vi har väl alla någon gång fått höra: du kan inte förstå hur jag har det! Det kan vara vår livskamrat, vårt tonårsbarn eller kanske en vän i svår nöd. Nej, vi kan sällan förstå precis hur en annan människa känner och tänker. Vi skall vara ödmjukt försiktiga att komma med tvärsäkra råd till varandra. Men så olika är inte människors liv, att det skulle vara omöjligt att vara till hjälp och stöd för andra.
För att veta vad våra medmänniskor behöver och saknar, måste vi alltså förstå och leva oss in i hur de har det. En sådan inlevelse kräver tid, ibland ett helt liv. Och det är en sådan inlevelse som Gud förverkligar med Marias hjälp: i Jesus lever sig Gud in i vår mänskliga tillvaro, för att inifrån kunna förstå vad det betyder att vara människa.
Hebréerbrevet uttrycker saken så här: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” Jesus är förmögen att känna med oss, han vet vad det betyder att vara människa. Jag tycker att Jesus kommer oss allra närmast när han delar vår mänskliga utsatthet: då han frestas, då han är rädd, då han blir arg, då han ändrar sig, då han går igenom ensamhet, lidande och död. Jesus är vår Herre, men också vår bror och vän.
Hebréerbrevet understryker att vi kan möta Gud med stor förtröstan eftersom Jesus vet hur vi har det: ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”
Också fastän det kan kännas som om vi trampats ned i dyn, också fastän det kan kännas som om vi har misslyckats som människor och kristna, får vi frimodigt ta till oss orden i psaltarpsalmen: ”Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk.”