Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt. (Luk 24:1-12)
Att visa aktning för de döda är uttryck för en osjälvisk handling. Vi kan ju inte rimligtvis räkna med att vi skulle få någon fördel eller gentjänst av dem som redan har dött. Det finns vissa intressanta paralleller mellan att ta hand om ett litet barn och att ta hand om en sjuk eller död medmänniska. I alla dessa fall är handlingen ensidig, den ena handlar, den andra är föremål för handlingen. Ändå upplever den som vårdar ett barn eller en som är sjuk, eller visar vördnad åt en som dött, att man gör någonting som är viktigt för en själv; man gör någonting som man gärna vill göra därför att det känns rätt. Det är någonting centralt och djupt mänskligt i att visa omvårdnad åt den som inte längre eller inte ännu kan göra oss en gentjänst.
Jesus är föremål för kvinnors omsorg både i början av sitt liv och i slutet. Gud lägger sin son i den unga Marias händer, och hon tar villigt, om också med bävan, emot uppgiften att vårda det lilla Jesusbarnet. Vid korset är det främst en grupp kvinnor som vägrar lämna Jesus i sticket, och efter sabbaten är det dessa samma kvinnor som beger sig iväg till graven för att visa hans kropp en sista vördnad. Liksom i fråga om ett litet barn handlar det om att tvätta kroppen, linda om, smörja och vårda.
Men där tar berättelsen en annan vändning. De sörjande kvinnorna måste förvirrade konstatera, att deras omvårdnad inte längre är behövd. Liket finns inte där, eftersom Jesus har stått upp från de döda. Istället fick kvinnorna en annan uppgift: att berätta om det som hänt. Apostlarnas reaktion var mycket traditionell för män som tror att de vet bättre: enligt påskdagens text trodde de att det kvinnorna kom med bara var prat.
Är budskapet om uppståndelsen bara prat? I dagens värld med inbördeskrig, terrordåd, arbetslöshet och rasism är det helt naturligt att ställa sig den frågan på nytt: är budskapet om livets och godhetens seger bara prat?
Det är bara prat, så länge vi inte låter det bli kött. Budskapet är bara prat så länge vi inte låter det komma till uttryck i våra handlingar. I Bibeln finns det från allra första början en mycket intim växelverkan mellan ord och handling: Gud skapar med sitt ord, och det Gud säger blir till. Gud ger folket bud och befallningar, vars syfte blir förståeliga först då de förverkligas i handlingar präglade av nästankärlek och barmhärtighet. Uppståndelsen är något Gud gör för oss; men den är också en uppgift att förverkliga: att förverkliga hoppet genom handling.
Om Jesus själv sägs det att han är Guds ord som blir kött. Kroppsligheten är därmed en central egenskap hos Gud; det är genom Kristi kropp men också genom våra kroppar som Guds goda vilja blir levande och konkret i vår värld. Därför är det inget litet problem att Jesu kropp tycktes ha försvunnit ur graven. Om kroppen inte fanns kvar hade allt kanske bara varit en dröm.
När vi i trosbekännelsen uttrycker tro på kroppens uppståndelse behöver vi inte ta det bokstavligt, i bemärkelsen att de kroppar som förmultnat i jorden här på kyrkogården runt kyrkan på något förunderligt sätt skall stiga upp ur gravarna en dag. Men vi tror på en kroppslig uppståndelse, liksom vi tror på en Gud som blivit kropp i Jesus Kristus. Den nya, himmelska kroppen förhåller sig enligt Paulus till vår nuvarande kropp som en växt förhåller sig till det lilla oansenliga korn som en gång i tiden såddes i jorden.
Egentligen kunde man se rörelsen från ord till kropp som det mest centrala mönstret i Bibeln. Jag nämnde redan skapelsen, där orden blir levande verklighet. Jag nämnde likaså buden, som blir levande när människor med hjälp av dem förverkligar Guds kärlek och godhet. Jag nämnde Jesu människoblivande, där Guds ord blir kött. Vi kunde fortsätta med den heliga anden, som gör tron till en levande verklighet i handling. Tron är kallad att bära frukt i godhet, barmhärtighet, frid och kärlek.
När Paulus skall beskriva oss kristna använder han likaså bilden av en kropp bestående av många olika lemmar. Det här är en bild som kan kännas ganska inaktuell i dagens individualistiska tid. Vi ser ju oss gärna i första hand som individer, och först i andra hand som delar av en gemenskap. Men en kroppsdel får sin mening och funktion bara som del av helheten: om kroppsdelen inte har kontakt med den övriga kroppen förtvinar och dör den mycket snabbt. Paulus vill understryka, att vi som kristna oundvikligen hör ihop med varandra; och när en del av kroppen lider, då lider alla andra med den.
Det här har vi alla säkert erfarenhet av: när det värker i benet, i ryggen eller i huvudet, påverkas hela vi och hela vår kropp. Det samma borde gälla oss också som gemenskap; som församling, som kyrka och som mänsklighet. En människas eller en människogrupps lidande är inte bara deras eget problem, utan det berör oss alla. När invånarna i Bryssel drabbas av terrordåd, eller när invånarna i Syrien lider under inbördeskrig, eller när människorna i stora delar av Afrika lider av hungersnöd, då berör det också oss – i varje fall om vi vidkänner att vi är delar av samma kropp. Att hjälpa dem att överleva är att hjälpa oss själva att överleva, som mänsklighet och som kyrka.
Kroppen som uppstod på påskens morgon är också den kropp som lever vidare i form av Kristi världsvida kyrka. Jesu kropp efter uppståndelsen var uppenbarligen både diffus och omöjlig att kontrollera. Lärjungarna hade svårt att känna igen honom, och när de äntligen gjorde det försvann han snart ur deras åsyn. Efter himmelsfärden följde pingsten, när den kyrka föddes, som kallas Kristi kropp. Den kroppen förenades vi med när vi döptes.
Att vara kristen är inget individualistiskt projekt. Att vara kristen är inte ett sätt att skaffa sig superkrafter eller makt över döden. Den kraften och den makten har bara Gud. Men att vara kristen är att ha del av livets seger. Gud verkar inte genom våld och förstörelse, utan genom långsam tillväxt och mognad. Det kan te sig som en långsam och ineffektiv väg. Men det är Guds väg, liksom vårens. Svag och skör många gånger, men oemotståndlig.