Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. (Matt. 28:1-8)
Påskens evangelium gör upp med många invanda tankemönster och fördomar. Hela tanken om att segra genom att lida och dö strider mot allt sunt förnuft. Det är ju styrka och makt som är tecken på auktoritet, inte sår och förnedring.
I evangelietexten målas det upp en tydlig kontrast mellan soldaterna och kvinnorna. Soldaterna representerar våld och förtryck, kvinnorna i sin tur omsorg och medmänsklighet. Soldaterna är på plats för att förhindra att någon kommer in i graven, medan kvinnorna är på väg för att göra Jesu döda kropp en sista tjänst. Både soldaterna och kvinnorna blir förskräckta av jordbävningen, men vakterna skräms bort, medan kvinnorna får uppgiften att föra ut glädjebudet om uppståndelsens under.
Soldaterna som står på vakt vid den slutna graven kan ses som representanter för en strävan att hålla kvar allt vid hur det har varit. För Jesu motståndare bland det ledande prästerskapet räckte det inte med en förseglad grav, de ville också ha soldater som förhindrade att lärjungarna skulle bryta sig in och stjäla kroppen och sedan kunna ljuga om att Jesus har uppstått.
Varför var dessa fromma judiska präster och skriftlärda så rädda för förändring? Dels måste vi utgå ifrån att de verkligen var övertygade om att Jesus var en bedragare, och de fruktade för vad följderna kunde bli om hans efterföljare ställde till oroligheter, som romarna skulle använda som förevändning för att straffa hela befolkningen. Dessutom var de antagligen avundsjuka på Jesus, och fruktade att deras egen maktställning skulle gå förlorad, om Jesus fick hela folket bakom sig. Som tyvärr ofta är fallet i fråga såväl religion som politik uppstår en kamp om vem som har makt och vem som har rätt.
Stilla veckan berättar följaktligen om en uppgörelse mellan två olika religiösa grupper, som egentligen stod varandra mycket nära. Alla ville vara trogna judar, men ändå kunde de inte enas. Det låter alltför bekant. Vi kan tänka på muslimer och judar i Palestina, på katoliker och protestanter i Nordirland, på sunniter och shiiter i Jemen, Irak och Syrien, och på de rysk-ortodoxa och de ukrainskt-ortodoxa i Ukraina.
Till mänsklighetens stora tragedier hör att religionen, som borde föra oss närmare varandra och ge oss stöd och kraft, också kan fungera som en skiljande faktor. Jesus var fullt medveten om det här. Han talade i kraftiga bilder om hur familjer kan komma att delas upp i rivaliserande läger, hur grannfolk reser sig upp mot varandra, och hur hans budskap om fred kommer att resultera i krig.
Men måste det vara så? Definitivt inte. Trots att Jesus förutsåg framtida splittring strävade han tvärtom efter att hans anhängare skulle vara ett. Och hans fredsbudskap omfattar alla: som kristna skall vi be också för våra fiender och för dem som förföljer oss. Själv visade han genom sitt exempel att Guds kärleks väg inte förverkligas genom våld, utan genom självuppoffrande kärlek.
Kvinnorna som gick till graven visar oss här en inspirerande förebild. De vågade inte tro att Jesus skulle uppstå, utan var helt enkelt på väg för att smörja och linda hans döda kropp. Mitt i denna medmänskliga handling blev de emellertid vittne till ett ännu större under: graven öppnas, och den döde finns inte längre kvar. Deras sorg förvandlas till en blandning av skräck och glädje. Istället för att betyga Jesu döda kropp sin aktning, får de istället nu uppgiften att sprida hoppet och glädjen till den församling, som Jesus också kallade sin levande kropp, nämligen kyrkan.
Kvinnorna kunde inte förstå varför Gud lät sin son dö. De kunde inte och vågade inte längre tro på livets seger. Men ändå gick de för att utföra den medmänskliga omtanke som situationen krävde; den kärlekshandling som generationer av kvinnor före dem hade visat de döda bland släkt och vänner.
I de flesta kulturer, även i vår, har det av gammalt varit kvinnornas uppgift att ta hand om de döda. Det här har legat i linje med den omvårdnad som kvinnor även har visat barn och sjuka. Ännu idag, trots att jämställdheten har gått framåt, är det oftast kvinnorna som i släkten bär ansvar för att relationerna skall fungera och att alla skall ha det bra både till kropp och själ. Det samma gäller också i yrkeslivet: de som jobbar inom vården, socialsektorn och skolvärlden är i stor utsträckning kvinnor. Här har vi män mycket att lära om vardaglig omsorg av er kvinnor.
Kvinnorna som med tunga steg uppgivna och besvikna gick till graven, men som glada och skrämda sprang därifrån, visar oss hur tron oväntat kan väckas. Det hela började med ett gemensamt beslut att gå för att utföra en kärleksgärning, trots att allt hopp var ute – men slutade i tro och omtumlande glädje.
Livets seger är aldrig självklar. Om den kommer, överraskar den oss. Livets seger är ingen självklarhet, som vi har rätt att kräva av Gud. Vi kan inte utgå från att alla motgångar skall försvinna, eller att alla problem skall lösas. Om och när de gör det är det en gåva, en nåd.
Jesu uppståndelse är inte resultatet av en sannolik utveckling, utan ett under som inte kunde förutses. Vår uppgift är att likt kvinnorna på väg till graven våga språnget och handla i kärlek också då det ser helt hopplöst ut. Och liksom de kan vi få uppleva undret av att tron väcks och stärks då när vi minst förväntar oss det.
I livet och i naturen möter oss ett ständigt kretslopp av födelse, tillväxt, mognad och död. Det kretsloppet är våra kroppar del av: vi föds, vi växer, vi förökar oss, vi åldras och vi dör. Våra kroppar läggs i jorden, de förmultnar och ger upphov till nytt liv. På motsvarande sätt fungerar årstidernas växlingar som en ständig påminnelse om alltings förgänglighet. Årets växling och livets skeden är uttryck för händelseförlopp som kan förutses, även om tidsperioderna kan variera.
Påsken berättar om ett annorlunda händelseförlopp. Den öppna graven trotsar det cykliska kretsloppet och visar på en väg framåt: ut ur mörkret och fram i ljuset, upp ur döden och ut i livet. Den lockar oss att våga handla i tro. På nytt och på nytt, här och nu, och en gång i evighet.