Tapaninpäivä, Ap. t. 6(-7), Martin Fagerudd

Annandag jul aktualiserar den första kristna martyren Stefanos och den kristna urförsamlingen i Jerusalem. De första kristna i Jerusalem är annars en mycket intressantare grupp än man först kanske tänker. Vi är vana vid att tala om Jerusalems urförsamling, men i själva verket fanns det två församlingar. I den ena talade man arameiska, samma språk som Jesus. Den kallar jag för den arameiska urförsamlingen. I den andra talade man grekiska. Den kallar jag för den grekiska urförsamlingen och dess medlemmar för hellenisterna.
Den arameiska urförsamlingen medlemmar hade fötts i Israel. Den grekiska församlingens medlemmar hade fötts utanför Israel. Deras fäder härstammade från den tiden då Israel råkade i exil, så att folket spriddes runt hela världen. Det var deras efterkommande som brukade besöka Jerusalems tempel vid stora högtider, så som vid påsk och pingst. Just för dessa s.k. diasporajudar var templet oerhört viktigt. Fastän de kunde bo långt borta betalade de varje år sin tempelskatt. Dessutom höll de både den GT:liga lagen och templet så heliga att de ansåg dem vara Guds uppenbarelser.
De två församlingarna har också andra skillnader än språket. När man talar olika språk, känner särskilt vi finlandsvenskar till hur språket skapar kulturen. När man ytterligare bor i andra länder och utgör en minoritet skapar också det här en särskild beredskap för att snabbt kunna omvärdera sina uppfattningar.
Särskilda händelser visar att olikheterna mellan de två urförsamlingarna är djupare än bara på språkets och kulturens område. Skillnaderna har framför allt att göra med uppfattningen om vad som är viktigt för tron. Det är bara i Jerusalem som de två urkristna gruppernas verklighet sammanfaller på basen av Skriften. Det gör fenomenet ännu intressantare men också lättare att observera. Samtidigt kan vi reflektera över hur vi själva uppfattar tron och vad som är viktigt för den.
Stefanos är huvudpersonen i dag men också en förgrundsgestalt för de sju diakonerna Apg berättar om. Han är diakon i den grekiska urförsamlingen i Jerusalem. Dessutom har diakonerna inte bara diakonala uppgifter, så som t.ex. att bistå vid de båda församlingarnas gemensamma dagliga matutdelning. De har också förkunnelse- och undervisningsuppgifter. På basen av Apg gör Stefanos lika stora under och tecken som urapostlarna, varför han med diakonerna i själva verket måste kallas apostlar.
Urapostlarna med Petrus i spetsen hör naturligtvis till den arameiska urförsamlingen eftersom de alla var födda i Israel. De undervisade varje dag i templet och använde det som en viktig undervisnings- och gudstjänstplats. Deras ledare var Jakob, Jesu bror eller snarare halvbror. Han kallades för den rättfärdige, som berodde på att han följde den judiska lagen i dess helhet. Att just han var ledare för den arameiska urförsamlingen var samtidigt också en bra politik, när man tänker på att de levde mitt i ett genomjudiskt samhälle. Förutom Petrus fanns det också en tredje ledargestalt Johannes och alla tre kallades gemensamt för pelarna. De bildade på sätt och vis ett inre kollegium som hade ett specialansvar som församlingens stödde sig på. Samtidigt var de också församlingens ansikte utåt.
Men det är tydligt att Stefanos, hans diakonkolleger och församling hade börjat förhålla sig på ett annat sätt till sin judiska religion och tradition än den arameiska urförsamlingen och resten av befolkningen. Det sägs att Stefanos hade yttrat sig hädiskt mot Mose och templet. GT bestämmer dödsstraff för sådana. Man erfor att han hade på något sätt sårat sitt folks religiösa känslor. Alla judar som inte var kristna eller som inte hörde till den grekiska församlingen tog det som ett angrepp på sin religion. Den arameiska urförsamllingen låg mycket lågt. Att man erfor Stefanos tala hädiskt kan betyda att han som kristen inte gav mera samma värde åt det som tidigare var heligt för honom. Det betyder att han dragit p.g.a. Kristus en radikal slutsats gällande tron på Gud, på samma sätt som Paulus och de andra hellenisterna, att Kristus måste vara lagens slut. Kristus har fullbordat allt och därför behövs ingen offertjänst mera i templet och inte heller den GT.lagen.
Visst var det som Stefanos måste ha sagt säkert omvälvande och rubbade säkert på den judiska trons grundvalar. Det ifrågasatte hela deras religion och tempeltjänst. Templets offertjänst påminde ju om Israels folks befrielse från Egypten slaveri och utgjorde återbetalningen för de offer som gavs för befrielsen. Varje judisk man skulle ju offra det förstfödda bland djur och människor. För sin förstfödde son skulle han betala fem siklar silver. Josef hade inte betalat de fem siklarna, därför att ingen kunde betala lösen för den som betalar lösen för hela mänskligheten. Endast Jesus kunde betala den lösen. På basen det som Kristus gjort drar Stefanos och de andra hellenisterna en radikal slutsats att varken den GT:liga lagen eller templet behövs. De båda hade gjort sitt nu när Kristus kommit. Det märkliga är att just de som kanske mest hade uppehållit tempeltjänsten och för vilka templet utgjorde en Guds uppenbarelse hade dragit en sådan slutsats. Men till det bidrog säkert deras kultur. De kunde se på avstånd, vilket varken den arameiska urförsamlingen eller urapostlarna först kunde.
Stefanos blir dragen inför rätta och vid rättegången håller han ett tal. Talet är såtillvida märkligt att han inte försöker avfärda anklagelserna och rädda sig som är den vanliga taktiken. Istället börjar han berätta Israels historia, ända från Abraham och slutande med Salomo som byggde templet. Stefanos grundtanke är att Gud behöver inga sådana boningar och hänvisar till ett ord ur skriften som berättar att himlen är Guds boning och jorden hans fotpall. Tonen förändras dramatiskt i slutet av talet när han anklagar sina anklagare för att ”Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder.” Följden är att Stefanos blir stenad till döds.
Hellenisterna drar också andra stora slutsatser. De startar missionen och breder ut evangeliet. Först när apostlarna i Jerusalem får höra att hedningarna tagit emot Kristus tvingar det dem att tänka. Och det första de tänker på är frågan om vem som kan vara kristen. Det hade aldrig tänkt tidigare eller frågat sig om budskapet om den Uppståndne skulle kunna gälla andra än dem. De är traditionalister. Det är ett tecken på att de länge levat nära templet. De hade inte det mentala avståndet att omvärdera, förrän de sent omsider upptäcker vad som sker omkring dem.
De strängaste bland dem i den arameiska urförsamlingen ansåg att man först måste omvända sig till jude förrän man kan bli kristen. Grundfrågan handlar naturligtvis om vem som kan bli frälst. Paulus som berättar om sina missionserfarenheter får Jakob, Petrus och Johannes på sin sida och de förstår att Gud har också kallat hedningarna och gett dem trons och frälsningens gåva. De erkänner att hedningar blir frälsta som hedningar genom nåden och tron, de behöver inte bli judar först. Det är ett evangelium för alla.
Apostlarnas fråga har inte dött ut. Även i våra dagar ställer man ofta frågan vem som kan bli kristen. Grundtanken är att man måste först bli något annat för att sedan bli kristen. Det betyder att i grund och botten att man måste uppfylla lagen förrän man kan bli kristen. Men då är Kristi gärning onödig och överflödig!
Det är just därför som frågan är alldeles snedvriden, men måste ändå behandlas. Men låt oss komma ihåg för det första: Jesus har betalat allas skuld och om inte hans lösen duger, så är vår skuld kvar. För det andra: Ser man på Jesu verksamhet gjorde han absolut ingen skillnad på vem han kallade i sin gemenskap. Men sådant är evangeliet. Och det är ju inte hans evangelium, utan det är Guds oh Jesus gör det på Guds uppdrag. Och för Guds skull tänjer Jesus på evangeliet just så som det skall tänjas. Inte för inte kallas det beviset på Guds kärlek till mänskligheten, den gränslösa kärleken som gör alla gränser onödiga. Amen.