Människor hade två val i det medeltida kristna Europa, att antingen följa regentens religion eller vara beredda att dö, ifall de inte flyttade bort från regentens område. Det känns ofattbart att göra skillnad mellan kristna, fastän det inte alltid skulle vara en strid på liv och död. Har vi lärt oss överhuvudtaget någonting! Martyrer finns, både frivilliga och ofrivilliga, på alla sidor.
Annandag jul är den första martyren Stefanos och med honom alla martyrers dag. Apostlagärningarna (Apg) berättar om honom ganska omfattande, vad han tyckte, trodde och vad som hände honom. Stefanos är diakon bland de grekisktalande judiska kristna i Jerusalems urförsamling. Han blir anklagad för att ha yttrat sig hädiskt mot Mose och templet. Han hade enligt somliga talat på ett sådant sätt om judarnas heliga plats och trosstiftare, att de upplevde det som ett angrepp på sin religion. För sådant bestämmer GT dödsstraff.
Att man tyckte att Stefanos talade hädiskt kan betyda att han inte gav mera samma värde som kristen åt det som var heligt för honom som jude. Det är möjligt, att på samma sätt som Paulus, så hade också Stefanos tillsammans med de andra grekisktalande judarna som trodde på Kristus, dragit en radikal slutsats när det gäller lagen som trosgrund. Paulus menade att Kristus uppfyllt lagen och att den hade gjort sitt nu när Kristus kommit.
När Stefanos uppträder i Apg:s berättelse sker det i en redan vaknad konfliktsituation som apostlarnas predikan om den uppståndne Jesus väckt. Det ena regeringspartiet sadduccéerna eller översteprästernas parti, hade reagerat på predikan eftersom de inte godkände uppståndelsen. Därför förbjuder de apostlarna att predika något ytterligare om Jesus. När Stefanos stenas till döds blir han den första kristna martyren, som dör för sin tro. Han förföljdes liksom också judar förföljdes under flera hundra om inte tusen år i Europa just för att de höll fast vid sin tro. Denna förföljelse nådde ju som vi vet sin kulmen senaste sekel.
Stefanos är inte bara martyr, utan han är också offer för den första statliga religionsförföljelsen i kyrkans historia. Exempel på statlig förföljelse vittnar också Uppenbarelseboken (Upp) om. Förföljelsen i Upp har också ett samband med julevangeliet, i namnet Augustus. Julevangeliet är den enda skrift i NT som direkt nämner honom, och Uppenbarelseboken hänvisar indirekt till honom utan att nämna hans namn.
För fattaren till Upp Johannes skriver till sju församlingar i Mindre Asien, som led mycket av kejsar Domitianus förföljelser i slutet på 90-talet e.Kr. Han hade krävt att han skulle tillbes som herre och gud. Augustus, vars namn betyder den upphöjde, hade i Mindre Asien låtit sig kallas för gudomlig. På dåtida mynt lär också kejsar Nero ha låtit kalla sig för världens frälsare.
Domitianus hade ställt upp statyer av sig på olika platser och ville att människorna skulle tillbe honom genom dem. Syftet var att kejsaren genom att utropa sig till gud ville förena alla medborgare i Rom till ett folk i en och samma tro och han ville sålunda med religionens hjälp stärka statens enhet. Religionen har en sådan kraft, att den kan binda kropp, själ och ande, frivillit eller ofrivilligt.
De kristna kunde inte acceptera denna kejsardyrkan, som ju är avguderi och hädelse. Deras oliktänkarskap och protest ledde naturligtvis till förföljelser. När Johannes skriver menar han, att tiden är inne för den gudlösa förföljelsemakten, som är staten.
Det är klart att när en stat börjar anta sådana drag som Upp beskriver, så är den enskilda människans rätt till sin tro i fara och i värsta fall också liv. I en sådan situation, när staten blir förföljare istället för beskyddare av sina medborgare, kan Jesu ord i dag kännas mycket krävande. Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför Guds änglar.
Vi vet att ca 500.000 personer får varje år sätta livet till för sin tro. Man kan föreställa sig att kristna som i dag står anklagade för sin tros skull upplever Jesu ord som krävande. Men visst kan de uppleva det också som tröstande eftersom Jesus lovar den heliga Andens hjälp. Han har uttalat dem inför förföljelser och han om någon vet hur prövande det kan vara eftersom han själv har erfarit förföljelse till döds. Därför säger han och tröstar att t.o.m. det att man säger emot honom kan man få förlåtet.
Men han säger också vad man inte kan få förlåtet, det är hädelse mot den heliga Anden. Många har säkert undrat vad det betyder. Med det menar Jesus, att det är ju Gud som uppfyllt kyrkan med sin Ande och försäkrat att Jesus från Nasaret som dog är den uppståndne Jesus Kristus, Guds son. Det är ju också den heliga Anden som förenar alla kristna i en och samma tro som hjälper envar i svåra situationer, speciellt där man ställs till svars för sin tro.
Kyrkan skall alltså leva i enlighet med sin tro, liksom också var och en av oss. I vårt land kan vi inte tala om någon förföljelse. Det finns ett aktuellt fenomen som ganska nära gränsar till förföljelse och som är ganska väl företrädda i framstegsvändliga länder som i de nordiska. Det är fenomenet som handlar om den officiella politiken som utifrån ställer krav på kyrkan, hur hon skall tro och vad hon skall göra i följd därav. En sådan yttre politisk press förekommer visserligen inte ännu i vårt land, men en sådan press kan man lätt uppfatta som ett förstadium till en förföljelse. Ett sådant stadium har säkert nåtts i vårt västra grannland.
Det finns ännu något att säga om vår tro. Till vår tros historia och väsen hänvisar julevangeliet när det berättar om herdarna, som först fick ta emot budskapet om den nyfödde Frälsaren. Att det just är herdar som först får veta detta utgör en hänvisning till herden Abraham. Han var den första människan som fick ett personligt löfte om välsignelse och uppmaningen att dra ut ur sitt hemland, från sin släkt och sitt hem, för att bege sig till ett land som Gud lovat honom. Han var också den första människan som visade vad det betyder att leva av tro, liksom att trons väsen är tillit till Gud och hans ledning.
Julevangeliet fullbordar trons historia i Jesu Kristi födelse genom vars död och uppståndelse hela mänskligheten, varje individ var för sig, fått ett personligt löfte om välsignelse till evigt liv. Det är därför viktigt att det finns äkthet i vår tro. Vissserligen kan ingen människa vara garant för den, utan ensamt Kristus som gett den. Men det liv som följer av den ligger på vårt ansvar. Likaså är det också viktigt att vi inte heller sinsemellan betvivlar äktheten i vår nästas tro utan tar den på allvar.
Till slut: Ingen av oss är stöpt i samma form – ens som kristna. Vi kan inte förtrösta på någon annan än på Jesus. Han är ursprunget för all rätt tro och lära, därför att han är den ende verkligt upphöjde. Han upphöjdes först på ett kors och sedan upphöjdes han till Guds högra sida. Jesus är också den ende verkliga Herren och Guden bland alla dem som fötts, liksom han är den ende verkliga Frälsaren, eftersom han försonat världens synd. Vi kristna är därför ett folk, som består av en gemenskap av systrar och bröder, som har en gemensam herde, Jesus Kristus.