Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
Bilderna av flyktingar som tar stora risker för att ta sig över Medelhavet och vidare landvägen genom idag rätt så ogästvänliga länder har fyllt våra dagstidningar och nätpublikationer det senaste året. Speciellt kraftigt har bilder av drunknade barn etsat sig fast på våra näthinnor. Många av oss har gjort åtminstone små och kanske litet tafatta försök att visa vårt stöd för dessa utsatta människor och vår vilja att hjälpa dem – men ändå känner jag och säkert många andra att vi inte gjort tillräckligt.
I ljuset av Jesu ord i dagens evangelietext blir detta dilemma ännu mera konkret. Vi har inte gjort tillräckligt för dessa våra medmänniskor i nöd. Samtidigt måste vi också självkritiskt konstatera, att vi inte heller har gjort tillräckligt för våra egna landsmän i nöd.
Jesus identifierar sig väldigt kraftigt med de svaga och utsatta människorna i vår värld. Allt vi gör för dem, det gör vi också för honom – och när vi tvärtom låter bli att handla rätt mot dem, då visar vi också likgiltighet för Jesu grundläggande behov. När vi läser liknelsen om den barmhärtige samariern är det nämligen Jesus själv som ligger sönderslagen och misshandlad vid vägkanten; det är honom vi väljer att gå förbi eller att stanna och hjälpa.
Dagens text ger möjlighet till en verklig domspredikan, där vi kan kritisera vår själviskhet och ovilja att hjälpa andra. Men en sådan predikan skulle inte befria, utan bara leda till förtvivlan – eller alternativt till att vi helt ger upp.
Men jag är övertygad om att det inte är Jesu avsikt. Den dom han här beskriver är en dom som kan kallas Lagens dom. Den domen tömmer oss på all vår självgodhet och all vår förtröstan på våra egna goda gärningar. För om vi är ärliga, då vet vi att vi inte klarar oss om vi mäts med den måttstock som Människosonen använder i dagens text. Våra gärningar räcker helt enkelt inte till. Det räcker nämligen inte med att vara medelmåttigt god eller ens litet över medeltalet god – det handlar om ett krav på en kärlek så hel och full och sann att ingen av oss når upp till den.
Men Jesus lämnar oss inte i tomhet och mörker och förtvivlan. Liksom hans egen väg gick genom förnedring till seger, och genom död och mörker till liv och ljus, så vill han också leda oss genom förtvivlan till förlåtelsens frihet.
När Jesus tömt oss på vår egen stolthet över våra prestationer, då vill han i stället fylla oss med sin nåd och kärlek. Ännu starkare uttryckt: han vill själv stiga in i oss och bosätta sig i vårt hjärta. Vår spontana reaktion är kanske då, att vi inte är värdiga en sådan gäst. Vi som ofta är så halvhjärtade i vår kärlek och svaga i vår tro, hur skulle vi kunna bära världens frälsare, Guds son, i vår kropp?
Just därför. Just på grund av att vi är medvetna om vår svaghet och medvetna om att vi inte av egen kraft kan leva upp till det ideal som Jesus målar upp i dagens text, är vi också beredda att ta emot honom i vårt hjärta.
Rättfärdigheten är inget som vi kan förtjäna. Frälsningsvägen är ingen stege som vi klättrar upp längs för att nå fram till Gud. Skall vi alls tala om en stege, så bör det i så fall vara den stege längs vilken Jesus kommer ner till oss. Frälsningen är uteslutande en gåva, som vi får ta emot i tro. När vi litar på att Gud i Jesus Kristus redan har gjort allt som behövs för att lyfta bort vår synd och befria oss från lagens dom, då är Jesus Kristus själv levande och verkligt närvarande i vårt hjärta, i vårt liv, i vårt hem och i vår vardagsverklighet.
Och då aktualiseras igen frågan om hur vi skall leva, men i ett helt annat ljus. Det handlar nu inte om vad vi skall göra för att duga inför Gud. Det handlar helt enkelt om vad vi skall göra därför att vår medmänniska behöver det. När vi befriats från lagens dom får vi i frihet använda vår fantasi, vår uppfinningsförmåga och vår empati för att finna ut konkreta sätt att förverkliga Guds goda vilja i mötet med våra medmänniskor.
För att använda en liknelse från idrottsvärlden: det handlar inte om hur hårt vi måste träna för att rymmas med i fotbollslaget. Det handlar inte om hur bra vi måste vara för att platsa i landslaget. Det handlar om hur vi alla skall spela tillsammans så att spelet löper och alla har det så bra som möjligt i vår gemenskap.
Frågan om våra gärningar skall enligt Luther inte alls beröras när vi talar om vår relation till Gud. Luther ä rså radikal att han kan säga att i relation till Gud har våra gärningar ingen som helst betydelse, oberoende om de är goda eller onda. Gärningarna, dvs frågan hur vi lever, blir viktiga bara när vi funderar på vår relation till vår medmänniska och till den omgivande naturen.
Det här är ett ganska kontroversiellt uttalande av vår kyrkas reformator. Vi är ju så vana att tänka oss att vissa gärningar är goda i Guds ögon, och andra är onda. Och så är det naturligtvis, eftersom Gud enigt Bibeln alldeles uppenbart vill att vi skall älska varandra, hjälpa varandra, och skydda livet i alla dess former. Men huruvida vi gör det eller inte har faktiskt ingen betydelse för vår frälsning. Det låter inte klokt, men så är det. Guds nåd är så radikal, att förnuftet inte räcker till för att förstå eller förklara det.
Kanske var det därför som Jesus valde att uttrycka sig med hjälp av bilder och liknelser. Dessa korta berättelser kan uttrycka Guds överväldigande kärlek och godhet mycket starkare än den bästa teoretiska formulering. Liknelsen om den förlorade sonen är ett av de bästa exemplen på det här. Pappans behandling av den yngre sonen är varken förnuftig eller ens rättvis. Det är lätt att förstå att den äldre brodern blir sur, då pappan ställer till fest för sin odåga till pojke som kommer hem efter att ha slösat bort sitt arv i sus och dus. Men, visar Jesus, så oförnuftigt generös är Gud fader i sin stora kärlek till oss mäniskor.
Vår uppgift är att låta Guds barmhärtighet och förlåtelse, som kommit oss till del, flöda vidare till våra medmänniskor. Vår uppgift är att låta oss förvandlas av Guds generösa kärlek, så att vi blir allt mer lika Kristus i vårt sätt att bemöta våra medmänniskor. Vi skall inte döma varandra, utan i tacksamhet över att själva undgå Guds stränga dom skall vi dela livets goda både med de som finns i vår närhet och med dem som kommer långt ifrån. Vi kan inte hjälpa alla, och det skall vi inte heller kräva av oss själva. Men som delar av församlingen, som delar av Kristi världsvida kyrka, kan våra små insatser fogas samman med andras till ett mäktigt vittnesbörd om Guds rikes verklighet här på vår jord.