Idag på Reformationsdagen är det meningen att vi skall behandla reformationen, alltså den på 1500-talet, men i ännu högre grad tänka på begreppet ”reformation”, som är något som vi i hög grad behöver också idag. En latinsk sentens säger att Ecclesia semper reformanda, vilket betyder ”kyrkan bör ständigt reformeras,” alltså förnyas.
Att det skulle finnas både ett och annat att förnya i dagens kyrka är det säkert många som är överens om. Vad som bör reformeras råder det däremot olika åsikter om. Jag tänker inte gå in på någon kyrkopolitisk debatt här, så detaljerna får vara denna gång. Jag vill ändå peka på i vilken ända vi måste börja. Det lönar sig nämligen inte att reformera strukturerna, om inte kyrkans medlemmar, den enskilda kristna, förnyas först – eller åtminstone samtidigt. Om vi tänker fortsätta med samma gamla fel och orättvisor, är varje strukturförändring bortkastad.
Här kommer vi in på det som vi hörde Paulus säga i Ef 6, när han talar om det han kallar ”Guds rustning”.
Paulus använder ofta vardagliga bilder när han vill illustrera en poäng. Detta har han dessutom gemensamt med sin och vår herre Jesus, som ju var en mästare på liknelser. Paulus jämför Kyrkan med människokroppen (t.ex. Rom 12; 1Kor 12; Ef 5) ; han jämför sig själv med en idrottsman, som bör träna målmedvetet för att klara sig i tävlingen (1Kor 9); och så tar han bilden av den romerska legionärens utrustning för att förmedla tanken om en andlig kamp. Samtidigt är han noga med att visa vem det är som skall utkämpa den kampen – alltså i sista hand inte vi, utan Gud.
Den första del av utrustningen som han nämner är sanningen som bälte. I våra dagar använder man bälte närmast för att hålla byxorna uppe, och det är klart att bilden fungerar så också: Om man inte håller sig till sanningen, kan man bli överraskad med byxorna nere… på bar gärning, så där bokstavligen…
Men på Pauli tid använde man inte byxor. Bältet hade en annan funktion. Den tidens kläder var – om man lite generaliserar – långa flaxande schabrak av olika slag, och att ge sig ut i strid med sådana var förstås riskabelt. Man visste aldrig när vinden skulle svepa ett tygstycke över ögonen och hindra sikten, eller över armen och hindra ett strategiskt svärdshugg eller en parering med skölden. Sådant kunde ha ödesdigra följder. Man använde alltså bältet för att hålla kläderna på plats.
Om vi ska ha sanningen som bälte, som Paulus säger, är funktionen den samma. Sanningen håller ihop vår tillvaro; utan den flödar vi över åt alla håll. Med sanningen som bälte hålls vårt kristna liv ihop.
Rättfärdighetens pansar är följande som Paulus nämner. Pansaret täckte bålen, från halsen till skrevet ungefär (det fanns lite olika modeller). Soldater och poliser har än idag ett motsvarande skydd när de använder skottsäkra västar. Den tekniska utvecklingen har varit betydande t.ex. vad gäller material, men funktionen är den samma – det är de inre organen man vill skydda. Det viktigaste inre organet är väl hjärtat. Om vi blir hjärtlösa, kan vi knappast längre göra skäl för namnet ”kristen”, eller ens för namnet ”människa”.
Rättfärdigheten är något som vi människor inte kan uppnå på egen hand. Vi bör naturligtvis sträva till den; det är en god strävan och gör oss till bättre människor och världen till en bättre plats – och det är ju bra. Vi skall ändå inte förvänta oss att vi kan uppnå rättfärdigheten med egna krafter, utan den är något som bara Gud kan ge. Det är endast Gud som kan göra den syndige syndfri och den orättfärdige rättfärdig, och det sker genom Kristi död och uppståndelse.
Genom den rättfärdighet som Gud ger skyddas vårt hjärta från att förhärdas och hårdna i självrättfärdighet. Därför behövs rättfärdighetens pansar.
Som kristna är vi kallade att gå ut med budskapet om fred. Vi skall berätta om det som Gud har gjort för oss. Detta kan ske på många olika sätt, beroende på vår personlighet och våra talanger, men det är en kallelse som varje kristen har fått.
De romerska soldaterna var kända för att snabbt kunna marschera långa sträckor. Detta berodde till stor del på det utmärkta vägnät som romarna byggde. Trots de goda vägarna hade det naturligtvis varit dårskap att marschera barfota t.ex. från Gallien till Rom. Fötterna hade tagit stor skada, och soldaten hade helt enkelt aldrig kommit fram.
Om vi kristna har kallelsen att gå ut med budskapet om fred, såsom soldaten fick sin marschorder, måste vi, som han, utrusta oss. Han skulle se till att marschkängorna satt ordentligt och inte skavde, medan vi skall ta på oss villigheten att gå ut med budskapet om fred. Att gå ut ovilligt är som att marschera barfota – det kan ställa till med större skada än nytta.
Skölden använde en soldat i främsta hand till försvar, även om man också kunde slå och skuffa med den i trängda lägen. Till skillnad från rustningens övriga delar, är skölden ett aktivt försvar; de andra sitter där de är fastspända, medan skölden är rörlig. Man hade den på vänster arm och kunde därmed flytta den så att den täckte de flesta vinklar som anfall kunde komma från, liksom också olika höjdvinklar, från huvudet till fötterna. Genom att haka fast sköldarna i varandra kunde de romerska legionerna dessutom forma ett slags rörliga fästningar, pansarvagnar på fötter, så att säga, så att de kunde anfalla en mindre organiserad fiende utan större fara för sig själva. Formationen kallades ”sköldpadda”.
När Paulus talar om trons sköld, med vilken vi skall få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, är det just detta aktiva försvar som han åsyftar. Vi vet inte alltid varifrån vi kommer att bli anfallna. Plötsligt kommer det en brinnande pil flygande, och om den träffar oss kan den ställa till med mycken smärta och skada. Men genom att ta den på skölden kan vi avvärja skadan; genom tron kan vi besegra otron. Pilen kommer flygande: Livet är meningslöst. Skölden skyddar oss: Gud ger livet mening. En pil till: Du är en ond människa. Men skölden: Genom Jesus är jag förlåten. Ytterligare en pil: Tillvaron är kärlekslös. Och skölden: Gud är kärlek.
Och om vi stannar i den kristna gemenskapen, kan vi tillsammans bilda en ”sköldpadda”, så att vi kan avvärja också stora hot mot tron. Här har ni en ny bild: Kyrkan som sköldpadda. Nåja…
Om pansaret skyddar hjärtat, skyddar hjälmen hjärnan. Hjälmar finns det ju av olika slag och med olika funktion. Byggarbetare, brandmän, poliser och soldater använder alla hjälm i sina yrken, och den är ju en huvudsak. Motorcykel- och mopedhjälmar ser man allmänt, cykelhjälmar tyvärr inte lika ofta. Till det kan man säga: ”Den som inte använder hjälm har ingenting att skydda.”
Frälsningens hjälm talar Paulus om. Det är vissheten om att vi är frälsta som skyddar oss när tankarna börjar anklaga oss. När anklagelsen kommer att vi inte har gjort tillräckligt för att vara värda förlåtelse och kärlek, kan vår frälsningsvisshet svara: Det är sant, men det behöver vi inte heller, för Jesus har gjort allt som behövs! Paulus skriver på ett annat ställe något som påminner om detta, då han mot slutet av Fil (4:7) uppmanar oss till glädje, fördragsamhet och bön och så säger: Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Denna frid är också vi kallade att få. Håll därför frälsningens hjälm på huvudet!
Så kommer vi till det enda offensiva vapnet som Paulus nämner, nämligen Andens svärd, som är Guds ord. Genom att studera Bibeln och umgås med Jesus Kristus, kan vi träna oss i att använda detta svärd. Bibeln och Jesus är ju nämligen de som åsyftas när man använder uttrycket ”Guds ord”.
Här är något som den kyrkliga reformens udd bör rikta sig mot: den misstolkning av uttrycket ”Guds ord” som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
”Guds ord” i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet ”Skriften” eller något liknande). Det är inför ”Guds ord” som vi skall avlägga räkenskap. ”Guds ord” är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött (Joh 1). Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
När vi svingar Andens svärd, som är Guds ord, bör vi därför minnas vem det gäller. Svärdet skall inte användas för att skada, utan för att hela. Det handlar mindre om soldatens förstörelsevapen än om mästerkirurgens skalpell. Då vi låter Mästaren leda vår hand kan vi förhoppningsvis få något gott till stånd.
Det som också visar att den strid som vi rustas för inte är en negativ, destruktiv kamp, utan en konstruktiv strävan till något positivt är att vi inte uppmanas att upphäva stridsrop, såsom man oftast gjorde för att skrämma fienden och höja det egna modet. Tvärtom skall vi kämpa under åkallan och bön. Vi skall be Gud om hjälp, be för våra fiender, såsom Jesus uppmanar oss till i Bergspredikan, och hålla koncentrationen på att motverka det onda genom att göra det goda.
Då vi som medlemmar i kyrkan och som kristna lär oss att se mindre på det som skiljer oss från varandra och mer på Honom som förenar, kommer den välbehövliga reformationen att komma nästan omärkligt. Orsaken till vår existens och vår verksamhet blir uppenbar, och rodret läggs om enligt denna nya kurs. Och allt detta då vi lyder Pauli första ord i dagens andra läsning: Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Vi får alltså strida för det goda – men inte vi, utan kärlekens, nådens och fridens Herren genom oss.