Uskonpuhdistuksen muistopäivä, Matt. 16:1-4, Martin Fagerudd

Det hör till den här tidens tecken att man ibland i polemiken om vad som är kristen tro och vad som inte är säger till den andra ”Du är inte kristen”. För en kristen människa finns det säkert inget mer sårande att höra. Det handlar om att dela upp i människorna i insiders och outsiders. Det är inte förvånande att sådant sker just i vår tid, med så många olika avgjorda och oavgjorda ämnen, om vilka debatterna går heta.
Den här tiden påminner litet om kyrkans första århundraden, när kyrkan strävade efter att definiera sin kristna lära och identitet. Det gjorde den genom att först förklara judarna och hedningarna vara outsiders, vilket är ganska naturligt eftersom dessa inte bekänner Jesus som Messias och Guds son.
Sedan tog kyrkan itu med sina egna medlemmar, dem som ansågs företräda irrläror, vilka beteckandes med ordet gnosticism, som har grundbetydelsen kunskap. Gnostikerna ansåg sig vara kristna, men kyrkan förklarade dem vara outsiders eftersom de inte hade samma åsikter. Nu var det inte frågan om vilka åsikter som helst, utan om grundläggande trosfrågor.
Gnosticismen gör ju skillnad mellan en skapande gud och en frälsande gud. Det är ganska långt ifrån vad Bibeln, vår kyrkas tre trosbekännelser och vår kyrkas katekes lär om den treenige Guden och hans väsen. Att gostikerna inte ansågs av den unga kyrkan vara kristna är lätt att hålla med.
Vad är det då som gör oss till kristna och som som samtidigt också utgör trons grund för oss? Det förklaras mycket utförligt i en liten skrift som heter Om en kristen människas frihet. Den är skriven av Martin Luther för nära 500 år sedan och fortfarande mycket aktuellt . Förutom att den lilla skriften handlar om friheten som Kristus gett oss, så handlar den om det som gör oss till kristna och om vår tros grund.
Martin Luther förklarar att det finns två slag av Guds ord i Bibeln, men att endast det ena kan skänka oss frälsning och det ordet är Guds löfte. Det andra ordet är Guds bud, som lär oss vad vi skall göra. Men de kan inte hjälpa oss göra det goda och de kan inte heller skänka oss frälsning. De finns bara till för att vi inte skall lita på vår egen förmåga och att vi skall förstå att vi alla är syndare.
Av det här förstår vi att vi måste söka hjälp i Guds löften. Löftet finner vi i det heliga evangeliet, Guds ord, som Kristus har predikat, som gör oss till kristna. Martin Luther sammanfattar det heliga evangeliet just i ordet tron. I tron har vi allt. Det är genom tron vi mottagit evangeliet om frälsningen. Tron gör att vi inte behöver någon gärning för att bli kristna. I kärnan av denna tro finns den treenige Guden.
När vi talar om Gud och hans väsen, samt minns reformationen, så lyder enligt reformatorerna den väsentliga frågan för varje människa Duger jag åt Gud? Men till vår tidsanda och till den här tidens tecken hör att frågan vänts om Duger Gud åt mig, så som kyrkan lär? Den frågan är ett tecken på människors allt tunnare band till sin kyrka och församling. Dessutom berättar den att en allt opersonligare gudsbild tilltalar människor. En opersonlig gud har ingen vilja, den lämnar människorna ifred och besvärar inte människorna med olika bud och levnadsregler.
Job i GT önskade att Gud skulle lämna honom ifred och inte plåga honom med allt möjligt, eftersom människans liv ändå är fyllt av möda och besvär. Men Gud lämnade inte honom i fred, utan intensifierade sin kontakt till Job, så att Job fick möta honom sådan som han verkligen är. Det ledde igen till Jobs verkliga kunskap om och tillbedjan av Gud.
Men frågan om Gud duger åt människan är inte bara kännetecknande för vår tid. En variant på frågan finner vi också i dagens evangelium. Fariseerna och saddukeerna bad av Jesus ett tecken från himlen. Begärandet av tecken uppfattas i Bibeln som ett försök att liksom objektivt betrakta Gud utan tro och tillbedjan. Därför får varken fariséerna eller saddukeerna tecken från Gud, just p.g.a. att initiativet kommer från dem och inte från Gud. Gud vill ha tro och tillit i gensvar till det han gör. Det enda tecken Jesus lovar dem är Jonatecknet. Jonas tecken är budskapet han skulle förkunna för staden Nineves invånare.
Det berättas annars i Bibeln bara en gång att en människa fått lov att begära ett tecken av Gud. Gud ger genom profeten Jesaja kung Achas lov att begära ett tecken. Det var så att kung Achas hade blivit rädd, eftersom både kungen i Aram och kungen i Israel hade dragit ut i fält mot Jerusalem. Men profeten kommer med ett lugnande budskap från Herren och uppmanar kungen att begära vilket som helst tecken från Gud. Kungen vill inte begära tecken, vilket visar att han är rättlärd just på den punkten, men för övrigt också helt utan omdöme, eftersom Gud själv gett honom lov. Det här prövar Guds tålamod och Gud ger ett tecken trots att kungen inte begärt något ”Se, den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” Kungen får ett tecken som han inte begriper och som han aldrig får se.
Jesaja är annars mycket tjänstvillig eftersom han själv söker sig till templet för att möta Gud, i motsats till Jona, som försöker undvika Gud och reser till en avlägsen plats i tron att han kan undvika Gud.
Jona får en mycket positiv uppgift i motsats till Jesaja som får en mycket negativ uppgift. Jesaja skall tala till folket så att det blir helt förstockat och inte förstår, så att de inte heller kan vända om och bli botat, när Jona igen får förkunna ett budskap om omvändelse och räddning. Därför lämnar Gud inte Jona ifred och Jona slutför uppdraget som för honom blir en verklig överraskning – Nineve gör bättring och räddas. Achas var igen ovillig att lita på Guds hjälp. Kungen kunde därför inte personligen erfara Guds hjälp och välsignelse på grund av sin otro. Men i båda fallen sker ändå Guds vilja.
Reformatorernas enda och uppriktiga syfte med sitt arbete var att hjälpa människor till räddning, inte att ställa hinder för dem, genom att utesluta, utan genom att innesluta människor i Guds gemenskap på rätt grund, i tron på Jesus Kristus, som ger frälsningsvisshet åt var och en, och som inte borde ifrågasättas av andra. Därför undervisade reformatorerna inte om Gud på ett sådant sätt som skulle passa människan i hennes bekvämlighet, utan om Guds och trons verkliga väsen. Det är igen är Guds tecken för människan i alla tider.