Uskonpuhdistuksen muistopäivä, Matt. 5:13-16, Martin Fagerudd

För ganska länge sedan satt besökte jag en gammal man och hans barn var också där. Jag tror att det var jag som förde in samtalet på ämnet ”personer jag skulle vilja träffa och samtala med”. Det är inte sällan man kommer att uttrycka önskan om att få träffa någon som levt tidigare eller kanske någon bland historiens storheter. Tänk att få träffa nån av dem och fråga dem, vad fick t.ex. filosofen Sokrates att hellre dö än ge upp sina ideal och vad var det som drev Alexander den store att försöka erövra hela världen.
Den gamle mannen hade inte riktigt sagt något, men när han tyckte att det blev hans tur sade han att Det finns en person jag verkligen skulle vilja träffa och det är Kristus. Vi andra tystnade ganska fort. Barnen sade åt mig senare att de aldrig hört sin far tala på det sättet och ännu mindre nämna att han hade någon relation till Kristus.
På något sätt hade den där gamle mannen på ett enkelt sätt formulerat vad som är den kristna Trons grund, som är Reformationsdagen tema. Det var helt klart att den gamle mannen trodde på att Kristus lever. Samtidigt uttryckte han sin tro på att det finns ett liv efter detta och att det är helt möjligt att få träffa Kristus både nu och också senare där på andra sidan av livet. För honom var det lika klart som att saltet inte kan mista sin sälta, som att en högt belägen stad inte kan döljas och lika klart som att en lampa inte tänds för att släckas, utan för att lysa.
Människan lyckas ofta fördunkla även det självklara, t.o.m. trons grund. Vi vet att världens alla kyrkosamfund uppkommit just p.g.a. olika uppfattningarna om vad som är grunden för tro och frälsning.
När Jesus håller sitt viktigaste tal, Bergspredikan, som inte lämnar någon okunnig om det viktigaste, så säger han att lärjungarna med sina goda gärningar skall vara världens salt och ljus.
I GT är saltet inte bara en krydda utan också en ingrediens i heliga förrättningar. Man använde det till att bekräfta överenskommelser och förbund samt för att göra under. Saltet gjorde ett offer till Gud acceptabelt och en symbol för visdomen som kommer från himlen. De skriftlärda förliknade saltet både vid Guds förbund och vid lagen, som förhindrar världen från att ruttna.
GT berättar att Gud är ljuset och därför säger Jesus om sig själv att han är världens ljus. I ett Palestinskt hus på Jesu tid fanns det bara ett rum. När ljuset tänds betyder det att ljuset skall få lysa för alla människor. I Bergspredikan är lampan Jesu förkunnelse och den 119 Psaltarpsalmen intygar Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.
När Jesus säger att lärjungarna skall vara världens ljus så betyder det inte att deras gärningar lyser upp dem själva. Det är Gud och Jesus som skall lysa genom lärjungarna. Med moderna begrepp betyder det vi inte genom goda gärningar förverkligar oss själva.
När Jesus säger att lärjungarna är världens salt och ljus, så menar han att lärjungarna påminner om Guds ord som är Bibeln och om Ordet som är Kristus.
Med dessa ord om saltet och ljuset berättar Jesus om lärjungarnas uppgift i världen. Lärjungar är Guds profeter som förkunnar för världen den lag som Kristus tolkat på nytt i Bergspredikan och om lärjungarna själva skall leva efter. När lärjungarna i alla tider gör det goda då är det Gud och Jesus som får lysa genom lärjungarna. Jesus är det enda ljuset. Han är den himmelska faderns härlighet.
När vi närmare betraktar Bergspredikan så märker vi i Jesu undervisning att Guds lag är sträng och vi förstår att vi inte kan fullborda den av oss själva. Fastän Jesus betonar i Bergspredikan att evangeliet är ett sätt att leva etiskt, så inleder Jesus inte sin predikan med några regler. Han inleder den med ett löfte till alla som lyssnar på honom. Han lovar frälsning åt alla dem som hör hans ord och han ställer inga villkor för denna salighet.
I saligprisningarna kallar han tre slags människogrupper saliga eller lyckliga. När man betraktar dessa människogrupper är det svårt att se vad deras salighet eller lycka består i. Deras tillstånd kunde snarare beskrivas som tragiskt. Men Jesus berättar inte hur människorna hamnat i sitt olyckliga tillstånd.
Den första gruppen som Jesus berättar om består av sådana som inte har något. Det är de fattiga, de sörjande, de ödmjuka och de som hungrar efter rättfärdighet. Den andra gruppen människor har en viss gemensam egenskap genom vilken de tjänar sina medmänniskor. Det är de barmhärtiga, de renhjärtade, de som håller fred och de som förföljs för rättfärdighets skull. Den tredje gruppen är den minst avundsvärda gruppen; det är de som skymfas, förföljs och förtalas för Jesu skull. Dessa liknar profeterna och delar deras öde, de som förföljdes för sitt budskap.
Jesus uppmanar till trons uthållighet och tålamod, därför att ingen som utstår prövningar för hans skull blir bortglömd. Jesus uppmanar sin församling att ta emot hans ord, vilket innebär en dramatisk förändring. Han lovar frälsning åt alla som är tillräckligt fattiga, så att de har öron att höra. Den här frälsningen kan vi inte förtjäna och det är just den som hjälper oss att vara Kristi salt och ljus i världen. Saltet och ljuset får vi av Gud. Det räcker med att vi vet att vi inget har av oss själva. Det gäller hans löfte, just här och nu. Amen.