Jesus sade till sina lärjungar:
”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.
Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst. Under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Så blir det också vid Människosonens ankomst. Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar. Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer. Det förstår ni ju att om husägaren visste vid vilken tid på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in i huset. Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.” (Matt. 24:36-44)
När jag lyssnar till dagens texter kan jag inte låta bli att fråga: vill Jesus ge oss trygghet, eller vill han skrämma oss? Det finns texter, som t.ex. Bergspredikan, där Jesus understryker förtröstan: bekymra er inte, säger han, se på blommorna och fåglarna – om Gud smyckar dem och sörjer för deras behov, hur mycket mer skall Gud då inte göra för er!?
Uppmaningen ”bekymra er inte” är en central del av vår kristna tro. ”Var inte rädd” sjunger vi med Ylva Eggehorns ord i en bekant och omtyckt psalm, och också den uppmaningen säger oss något centralt om den förtröstan som vår kristna tro vill och kan ge oss. Vi behöver inte vara rädda för Gud, vi behöver inte frukta Guds straffande dom – det här var en av de viktigaste upptäckterna för Martin Luther: Gud förlåter oss och förklarar oss rättfärdiga av nåd.
Men hur skall vi kunna låta bli att bekymra oss; hur skall vi kunna låta bli att bli rädda, när terrordåd som det i Paris i fredags hotar lugnet och tryggheten? Och hur skall vi förstå dagens text, som uppmanar oss att vara beredda och vakna? Drar inte den mattan undan för all förtröstan, eftersom allt tycks hänga på vår vaksamhet?
Bibeln är en spännande men också svårtydd bok. I nästan varje fråga tycks det gå att finna stöd för helt diametrala ståndpunkter. Är det inte då bäst att strunta i den helt och hållet som auktoritet, och bara citera vissa favoritställen vid speciellt högtidliga tillfällen? Så förhåller sig många till Bibeln i dag.
Men jag tror att vi tvärtom skall gå in i närkamp med Bibeln i hela dess mångfald. Vi skall våga läsa både de svåra och de vackra partierna, och våga ställa oss frågan, hur dessa kan förstås i ljuset av varandra.
Dagens texter berättar om hur omvälvande förändringar plötsligt kan förändra människors liv. Igen går mina tankar till händelserna i Paris, men visst har vi alla erfarenhet av omvälvande och oväntade förändringar. Det kan handla om plötsliga besked om allvarliga sjukdomar som skakar om den trygga vardagen för hela familjer. Det kan vara en familjeidyll som krossas av insikten om att partnern har varit otrogen, eller den ekonomiska otryggheten som skapas av oväntad arbetslöshet.
Vi skulle så gärna önska att vi hade livet under kontroll. Vi som fått växa upp i välfärdsfinland har kanske kunnat invagga oss själva i en illusion om att inget ont skall drabba oss. Men ibland tas vi brutalt ut ur den villfarelsen av händelser ute i världen eller i vår egen närhet.
De senaste månadernas händelser med flyktingströmmar, ekonomisk osäkerhet, regeringskris och terrordåd har på ett liknande sätt öppnat våra ögon för att vår värld håller på att förändras. Vi kan naturligtvis försöka låtsas som om ingenting har hänt, men i så fall lurar vi oss själva.
Evangelietexten talar om att människorna fram till Syndafloden levde sorglöst, skötte sina angelägenheter, utan att ta risken för en katastrof på allvar. Det är inte svårt att se en parallell till dagens värld. De flesta av oss lever som om klimatförändringen och de ekologiska hoten inte skulle vara verkliga. De flesta av oss lever som om vi trodde att vårt lugna hörn av världen kan hållas utanför världens konflikter. Men som människor hör vi ihop i en enda mänsklighet, och i en allt mer global värld blir det här allt mer uppenbart.
Söndagarna under slutet av kyrkoåret understryker allvaret i hur vi människor väljer. Vi har möjlighet att vända Gud och våra medmänniskor ryggen, eller vi har möjlighet att efter bästa förmåga försöka älska denna värld och vår nästa. I den femte moseboken uttrycks människans val så här:
”Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv…” (5Mos 30:19-20)
”Du skall välja livet.” Så kort och så rikt uttrycks här vad Gud kallar oss till. Välj livet. Välj det som skyddar livet; ditt eget liv och dina medmänniskors. Du väljer livet när du besöker en ensam åldring. Du väljer livet när du tröstar ett barn som gråter eller en vän som är ledsen. Du väljer livet då du hjälper en flykting, som i förtvivlad längtan efter en trygg tillvaro kommer till vårt land. Du väljer livet då du försöker leva som ekologiskt hållbart som möjligt.
Välj livet. Den uppmaningen är ett trotsigt nej till uppgivenheten och likgiltigheten. Välj livet, också fastän vi alla är förgängliga och bristfälliga varelser. Det kan innebära att ta risker; Jesus säger ju att den som vill bevara sitt liv skall mista det, medan den som ger upp sitt liv för Guds rike skall återfinna det, mycket större och rikare än vad vi kan förstå.
Att vi väljer livet ger oss emellertid inga garantier för att vi inte skall drabbas av oväntade motgångar. Att välja livet är att välja att lita på Gud. Att välja livet är att tro på kärleken också då hat och förstörelse tycks regera. Om vi väljer livet, då är vi i Guds hand, och då behöver vi inte vara rädda för framtiden.
Dagens text manar oss till vaksamhet och till att varje dag vara beredda att möta vår Herre och Gud. Vi påminns om att vi har en frihet att välja hur vi lever, och välja om vi vill lämna vårt liv i Guds hand eller inte. Men trots detta allvar är och förblir tryggheten och förtröstan det mest grundläggande i vår kristna tro: vi får lita på att Gud trots allt håller världen och vår framtid i sin hand. Vi får lita på att Gud redan har förlåtit oss och redan har förklarat oss rättfärdiga tack vare Jesu död och uppståndelse. Det är med den tryggheten som grund som vi frimodigt får försöka välja livet i vardagens små och stora valsituationer – till glädje för oss själva, vår nästa och den värld som Gud har skapat och ständigt upprätthåller.