Valvomisen sunnuntai, Matt. 25:1-13, Karl af Hällström

Liknelsen om de tio brudtärnorna är välkänd för de flesta, och som repetition fick vi ju höra den från altaret alldeles nyss. Jag kunde förstås hålla ett ingående bibelstudium om bröllopssederna på den tiden, om facklornas uppbyggnad eller om det faktum att oljebutiken var öppen mitt i natten – men ni kan andas ut; det tänker jag inte göra.
Tio brudtärnor, fem kloka och fem oförståndiga. Tio facklor, men reservbränsle till bara fem av dem. Fem flickor är redo och kommer in på festen, för de fem övriga går deadlinen förbi.
Vad är det Jesus vill säga med detta? Grundpoängen tror jag är den, att det finns tro som håller till slutet, och så finns det sådan tro som ser nästan precis likadan ut, men som sviker just före mållinjen. Alla flickorna föll ju i sömn, så vi kan inte säga att de kloka skulle ha vakat bättre. Det de hade gjort bättre var att de var väl förberedda och välutrustade.
En möjlig tolkning av denna liknelse är att facklorna är den heliga Skrift, som lyser upp vår väg, som psalmisten säger (Ps 119:103). Brudtärnorna är alla ivriga när de har fått sin uppgift i ungdomens vår och läser gärna Bibeln såsom det står. Men småningom blir de äldre, studier, arbete och familjeliv tar sin tid och energi, och det aktiva troslivet kanske hamnar i bakgrunden. Flickorna faller i sömn, men facklorna brinner bredvid dem och finns hos dem hela tiden. Allt är ingalunda förlorat. När ropet kommer om brudgummens ankomst har hälften av dem kvar de falnande facklorna, d.v.s. barnatron och det bokstavliga läsandet. Den andra hälften har mognat till en vuxen tro och har oljan, den heliga Andens smörjelse, och kan därför läsa den heliga Skrift så som den är meningen att bli läst.
Hur menar jag då? Jo, Bibeln är inte Guds Ord, utan den förkunnar Guds Ord, Kristus, som blev människa (inte text; jfr Joh 1:1-18). Bibeln är en utomordentligt viktig bok, som vi måste ta på allvar. Vi bör med all kraft och under den heliga Andens ledning söka dess budskap. Detta budskap finner vi inte i en bokstavlig tolkning, för då hittar vi endast den kulturbundna form som budskapet fick då det förkunnades för första gången. Därifrån måste vi gå vidare – fylla på olja i våra facklor, så att säga – för att hitta den form som budskapet måste ha för att de som lever i vår kultur och vårt samhälle skall förstå det. Att förkunna budskapet oförändrat förändrar alltså budskapets innehåll, hur paradoxalt det än låter.
Den som tar Bibeln på allvar, kan inte tolka den bokstavligt, för då gör man saken för enkel för sig. En bokstavlig tolkning av Bibeln spärrar dörrarna för alla utom för dem som stänger ut sig själv från Ande och förstånd. Däremot öppnar en vidare, kärleksfull tolkning dörrarna och ger oss frihet att se en medmänniska där fariséerna endast ser en syndare.
Och att de som läser Bibeln bokstavligt kallar sig bibeltrogna är närmast tragiskt. De lurar både andra och särskilt sig själva om att detta vore Guds vilja. De är inte bibeltrogna, utan bokstavstrogna. Bibeltrogen är den som följer kärleksbudskapet om Kristus, inte ordalydelsen i ett gammalt dokument.
De oförståndiga brudtärnorna är alltså de som tror att det räcker med att ”läsa som det står, tro som det står, göra som det står,” vilket är ett slagord i vissa kretsar. Men deras olja tar slut. De som har olja har inte tillräckligt för dem också, och medan de söker vishet och fördjupad tro, den som de kloka redan har, kommer Kristus, och de bokstavstrogna blir utanför.
Och detta har inte att göra med innerligheten eller uppriktigheten i deras tro, utan med trons objekt. Vem tror man på? Gud? Eller Bibeln?
Den som säger att den tror på Bibeln, hugger i sten. Vi ska inte tro på Bibeln, utan på Gud. Vi ska tro Bibeln – men tro på Gud. Jag hoppas ni uppfattar skillnaden.
Bokstavstron är en av de äldsta och vanligaste irrläror som vi har i vår tid. Bokstavstron utesluter inte […] möjligheten att man kan vara kristen, för det händer att också bokstavstroende är kärleksfulla människor som älskar Gud och sin medmänniska. […]
Till all lycka – särskilt för mig själv – är det ju inte jag som skall döma eller bedöma vem som är värdig att komma in till den himmelska bröllopsfesten. Jag skulle önska att alla människor skulle befinnas värdiga. Men Jesu liknelse om brudtärnorna visar att det finns inträdeskrav. Och där är jag övertygad om att en viktig faktor är hur vi behandlar andra – att vi tar emot dem med den inkluderande kärlek som Kristus visade sin omgivning.
Hur vet jag att han gjorde det? Jo, det står i Bibeln, och den tror jag – men Gud tror jag på.
Vi skall nu bekänna vår gemensamma kristna tro med en trosbekännelse som inte nämner Bibeln med ett ord.